Jag har så mycket tankar och känslor just nu, Vet inte ens hur jag ska formulera allt. Och samtidigt känns det som att jag måste göra det, och jag inte ska ligga här med ett ovädershjärta. Det började i fredags, vi skulle planera en kommande kulturkväll, skriva upp punkter som scen, akter, marknadsföring och kontakter, och jag hämtade ett block. Som visade sig vara det block som jag och J tog med till sjukhuset när jag var sjuk förra vintern. Och i det, hittade jag ett brev från honom, som jag inte sett tidigare. Och chocken, av hans existens, gjorde att jag började gråta. Jag har inte tänkt på honom på månader, inte känt någonting inför oss, ingenting annat än bitterljuv acceptans. Och så ser jag det.
Ring mig exakt när du vill. Vet att du aldrig skulle be mig om fler saker. Lite för mycket stolthet ibland. Hoppas du i alla fall känner någonstans att det kanske någon gång skulle gå. Hatar allt som har med sjukhus att göra. Känns som att allt alltid bara är skit och hemskt. Kunde inte följa med mamma en enda gång. Vore bättre om jag lät dig skriva det här, har väl inte riktigt samma ord. Undrar hur ett liknande brev skulle se ut, om det var du som skrev det. Både hoppas och inte på samma gång att jag får läsa något någon gång. Skulle ju betyda att det var jag som behövde ligga på det här idiotstället med alla andra. Låter löjligt men mår verkligen dåligt av att se dig såhär. Kanske märktes förut. Tror du har somnat nu. Kan ha fel, skulle inte förvåna mig om du tjuvlyssnar på raspet från pennan. När du läser det här sen kanske du får något att le åt (den vidriga handstilen alltså).
Ring mig när du vet något/ J.
Så skrev han mitt i natten efter fem timmar på en stol bredvid mig, innan han mot sin vilja åkte hem. Men jag låg och grät av smärta, eller sov av smärtstillande och minns verkligen inte. Och det gjorde så ont att minnas hur viktiga vi var för varandra, och hur mycket vi brydde oss om varandra, även om vi inte kunde erkänna det förens det redan var för sent. Så jag hörde av mig och det visade sig vara hans födelsedag. Och den stunden ledde i sin tur till ett ögonblick klockan nio imorse då jag slängde ut honom. Resten av dagen har jag skiftat mellan apati, ilska och tårar. N har inte tid att prata och musikern verkar ha tröttnat på mig, vilket är förståeligt så dubbla signaler som jag skickar ut. Så då återstår ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar