jag vet att hjärtat längtar ut, när din bröstkorg är en bur.

Ibland vet jag inte vilken tanke som är mest svindlande; att du inte är nära, eller att vi fortfarande andas samma luft, i samma stad. Att du är oändligt långt borta, men fortfarande somnar på samma plats som då. Att min kropp vet varje steg till din dörr men att hjärtat stannar här för att den är stängd. Så svindlande, att luften stundtals går ur mig. Och sedan när världen kallat mig tillbaka, ur det tillståndet, så är jag kvar med detta obegripliga faktum, som tycks bli mer verkligt för varje andetag utan dig. Du är inte min. Och jag är inte din.

Din frånvaro, som förut var en sorgedimma och ett töcken, är nu skarp och hård. Verkligheten är kall och slår emot mig. Alla färger är smärtsamt tydliga och ändå dova på samma gång, ty de saknar kontext och mening, alla linjer som utgör konturerna av min omgivning är så framträdande och hotfulla att jag är rädd att göra illa mig på dom.

Och mitt i allt detta, så blir dagarna ljusare, längre, men för mig blir det bara mer och mer uppenbart hur vacker världen var med dig, och vetskapen av att alla våra minnen, allt vi gjort och känt, kommer ligga som en skugga över våren och sommaren som kommer, finnas i luften som en svag vemodig doft, vara i mina andetag som en ständig påminnelse om att du saknas mig, den vetskapen kan göra en skör flicka halvt galen, och ett halvt hjärta ännu mer trasigt, och därför, just därför, så gråter jag av lycka de få gånger jag får höra din röst. För känslan av att vi kanske fanns trots allt, och kanske var det värt det, och kanske kommer någon älska mig som jag är.


Ja, jag vet att jag är väldigt osammahängande, och att det inte är någon ordning på mitt svammel, men jag är sjuk, knaprar alvedon och lugnande, äter trerättersmiddagar på vift, eller ligger hemma med blekrosa rosor, mörk choklad med havssalt och finncrisp, jag läser Borta med Vinden, och skjuter upp skolarbeten, och går inte ut för då träffar jag bara någon ny man, det gör jag alltid, och så fikar jag konstant och sitter på södercaféer och gör försök till att skriva, och ringer inte N fast jag vill, och jag har alldeles för mycket sånger i huvudet som vill ut, och så försöker jag komma på vad jag ska göra med mitt liv, jag är tjugo-någonting och jag vet inte alls, inte alls, hur i helvete man är lycklig.