Men däremellan då? Mellan ett brev som blev läst för sent, och en förvirrande söndagsmorgon; vad hände egentligen där?
När jag hörde av mig så tyckte vi såklart båda att det var väldigt konstigt (och ändå inte, historien om oss upphör inte att förvåna) att första gången som vi hörs på månader är när jag råkar hitta det enda han någonsin skrivit till mig, på hans födelsedag, den första utan honom sedan vi lärde känna varandra. Så han bad om att få ringa dagen efter. Vilket jag såklart sade ja till, dum som jag är, naiv nog att tro att vi skulle kunna ha någon form av vänskaplig relation. Så han ringer, och det är distanserat artigt, men ändå omtänksamt familjärt på samma gång och sedan lägger vi på. Men sedan, i samma naiva anda, så föreslår jag att det vore trevligt att ses, säga hej hej någonstans och ta ett glas. Och han, idioten instämmer såklart. Men kvällen går och vi lyckas inte riktigt ta oss från våra respektive liv, trots intensivt smsande och tillslut blir det för sent att ses, enligt mig.
K: Tror vi får ge upp. Verkar inte gå det här. Men vi gjorde i alla fall ett halvhjärtat försök :)
J: Eller kanske ett helhjärtat? Att ge upp nu känns tråkigt.
K: Ett helhjärtat försök hade förmodligen inneburit att vi faktiskt setts.
J: Det kan fortfarande gå, om du vill.
Vilket leder till att han efter väldigt mycket om och men kommer hit fem på morgonen, efter att ha somnat på tunnelbanan och åkt nästan en halvtimme i fel riktning, inte fått tag på en taxi, och efter 20 minuters väntan i minusgrader, åker tillbaka hela vägen och kommer hit. Men hittills, hittills är allt helt i sin ordning. Han kommer in och vi dricker té, pratar civiliserat på varsin sida av soffan. Jag har inte tänt några ljus, jag är fullt påklädd och inställd på att stanna i vardagsrummet (J vid den tiden på natten brukar innebära att jag tänt ljus i sovrummet, möter honom iklädd endast sidenmorgonrock och parfym, men i bästa fall någon form av lättklädd utstyrsel, och sedan bestämt återgår till min säng). Men den här gången tänkte jag verkligen att nu, nu ska vi inte vara sådär destruktivt hopplösa som bara vi kan vara, utan nu ska vi minnsann dricka té.
Efter en stund så säger han att han vill gå och lägga sig, och jag erbjuder mig att bädda i soffan, på vilket han svarar med ett skratt och höjda ögonbryn, innan han går och lägger sig i min säng, utan tröja men med jeans på sig. Och jag är för trött för att protestera, följer efter i linne och sovshorts. Och allt är fortfarande mer än okej. Vi pratar om hur vi inte är attraherade av varandra längre, vi brukade vara elektriska, man kunde liksom ta på det, och nu är det inte så. Och sedan så pratar vi om oss. Hur dåligt allt slutade, hur fint allting var, allt vi ångrar och allt vi kände. Jag försöker byta ämne, och frågar hur han har det, vad han gör nu för tiden hela dagarna. Och då helt plötsligt så drar han mig till sig, lägger armarna om mig, håller om så hårt att jag inte kan andas, begraver sitt ansikte mot min hals, och jag känner hur han drar in doften av mig med varje andetag. Och sedan ligger vi så länge, länge, då och då försöker jag göra något svagt försök att dra mig bort, bara för att känna hur han håller hårdare. Och mitt hjärta slår förvånansvärt fort, fast vi ligger helt stilla, och jag inser att helvete det är fortfarande där. Jag kom bara inte ihåg det. Jag hade bara glömt hur han kändes. Tillslut drar jag mig ändå ur, och vi är båda tysta, ingen av oss vet vad vi ska säga. Men när han sedan börjar prata så går det inte att få tyst på honom, trots att jag ber honom att inte säga något.
J: Jag. Jag vet inte riktigt. Jag känner mig så förvirrad. Alltså jag känner så mycket. Jag vet inte om jag borde säga allt jag känner just nu.
K: Nej gör inte det, snälla gör inte det.
J: Jag är verkligen jättelycklig just nu, den jag är med är perfekt, hon är underbar, allt är verkligen jättebra.
K: Jag vet, och jag är glad för dig, jag vill att du ska vara lycklig.
J: Låt mig prata.
K: Du borde inte.
J: Jag måste. Jag är så lycklig men du kommer liksom alltid vara... du är liksom... speciell för mig. Jag kommer alltid bry mig om dig, alltid undra hur du har det. Du betyder så mycket för mig.
K: Snälla J, du är trött, och vi har båda druckit ikväll. Du är bara trött.
J: Jag visste att du skulle säga något sånt. Men det är inte så. Jag vill säga det här. Och samtidigt vet jag inte vad det är jag vill säga. Jag känner mig så konstig. Du och jag, det är speciellt. En del av mig kommer alltid att ha känslor för dig, och kommer aldrig att glömma dig. Vi fick aldrig en riktigt chans. Och en del av mig glad för det, för då kunde vi inte förstöra det, då kan jag alltid minnas oss som det vi hade... men en annan del, en annan del känner fortfarande... väntar fortfarande på att vi ska få den där chansen.
K: Jag vet.
J: Och jag har varit långt ifrån perfekt, men när jag ser tillbaka på allt så blir jag så ledsen för att vi inte tog det för vad det var, och för att vi blandade in saker som inte spelade någon roll. Vi kanske inte var som andra par, men det vi hade var så fantastiskt, det bra var sånt som andra drömmer om.
K: ... men vi jämförde bara oss med mallen för vad ett förhållande är, och när det inte stämde in på oss, så trodde vi att det inte var på riktigt.
J: Ja, precis.
K: Du borde inte kommit hit.
J: Jo, verkligen.
K: Nej. Vi kan inte prata om sånt här, du borde inte ligga här, med mig.
J: För att?
K: För att det finns folk som skulle bli ledsna.
J: Jag bryr mig verkligen inte just nu. Det enda jag bryr mig om just nu, är dig och mig. Och vi behövde det här, jag gjorde i alla fall det. Och jag tycker folk borde ha förståelse för det, för oss. Har dom inte det är det fel på dom.
K: Kan man verkligen vara så speciella för varandra?
J: Ja, det kan man. Och jag tror inte att vi kommer kunna avsluta det här på väldigt länge.
Och han drar mig till sig, jag ligger i hans armar, och vi rör bara vid varandra mjukt och ligger med våra ansikten mot den andras hud och jag viskar att han inte får somna, för då blir det morgon snart och sedan kommer vi inte ses på väldigt, väldigt länge. Och han säger att vi kan prata mer när vi vaknar, smeker min hand i sömnen. Men han försöker inte för en sekund att göra något mer, även om jag märker att han kontemplerar att kyssa mig, och andas väldigt tungt, tar djupa andetag som för att få så mycket som möjligt medan han kan.
Och det hade ju kunnat vara bra så, eller hur? Vi hade kunnat säga allt det där, fortsätta med våra enskilda liv, och känna att vi ändå vet, var vi har varandra. Men sedan skulle jag sätta in min mobil i laddaren och ta ut hans, och då ser jag att han har hennes bild som bakgrund, och inget knapplås. Så jag gör något jag aldrig gjort förut, och aldrig skulle göra under andra omständigheter, något som är så otroligt olikt mig. Jag läser hans sms. Från och till henne. Och min värld går sönder litegrann, på ett sätt som gör att ingenting någonsin kan bli som förut. För inte bara skriver han att han älskar henne, vilket jag verkligen inte trodde att han gjorde, och kallar henne älskling i varje sms, gör hjärtan och dylikt. Nej, han ljuger också. När han planerat att träffa mig, har han skickat minst tre sms där han uttrycker sin kärlek för henne (jag älskar dig, älskling, du vet väl det? jag älskar dig mest, du är det finaste som finns. du vet väl det?) och sedan har han i tre sms till skrivit kärleksfullt och övertygande om att han är hos en killkompis och ringer henne imorgon (oj det blev så tokigt här med tågen, åker hem med den här killen, men du är världens bästa flickvän, och jag hoppas du vet att jag älskar dig?). Och nu tror ni att jag blev ledsen för att han känner så för henne? Men då känner ni inte mig alls.
Jag blev arg. Jag blev arg för att han inte har sagt till mig att han älskar henne. Jag blev arg för att jag inte visste att hon var... viktig. Jag visste att han var lycklig och det är ju helt okej, men lycklig kan man vara med så många människor om man är lagd åt det hållet, och jag visste att hon var underbar, men vem är inte det, bara man är söt nog så är man ju underbar. Men att hon skulle vara viktig. Det är ju jag som är viktig. Och jag blev ledsen, och arg, för att han inte bara ljuger litegrann, han förskönar och gör lögnen till kärlek. Han fick mig att tappa den respekt jag hade kvar för honom, och min bristfälliga tro på relationer och känslor, den bara dog lite mer. Han har fått mig att ifrågasätta, inte bara honom, utan alla. Och jag blev arg, så otroligt arg, för att han satt mig i den situationen, att jag på något sätt också, utan att hon vet det, har sårat den här lilla förälskade flickan. Och jag tänker på E och hur jag var den andra i två år, och jag tänker på N som inte heller vet vad kärlek är, och jag undrar hur fan det kommer sig att alla jag älskar gör mig besviken, och visar sig vara något helt annat än vad jag tror. Så jag slår och knuffar på honom tills han vaknar och säger sammanbitet och kallt att han måste gå. Han ligger kvar och mumlar om att sova lite till, och jag knuffar hårdare. Fortsätter upprepa att han måste vakna och försvinna, flera gånger till, innan han förstår vad som pågår.
- Jag är allvarlig. Du måste gå nu. Du kan inte ligga kvar här en sekund till. Du måste verkligen bara gå nu. Nu, genast.
- Okej... okej, jag går...
- Tror du att vi älskade varandra? Frågar jag efter en stunds tystnad, när jag väntar på att han ska klä på sig.
- Jag har redan sagt allt jag har att säga om oss, har jag inte det? Svarar han, letar efter sina tillhörigheter.
- Din mobil är här, säger jag föraktfullt och håller upp den, och med en blick så vet han. Han tar emot den, inte skamsen, bara trött.
- Jag visste inte att du älskar henne. Varför har du inte sagt att du älskar henne? Jag hade aldrig låtit dig komma hit då. Hur kan du göra så mot någon du älskar? Frågar jag, halvt anklagande, halvt föraktfullt, men mest besviket, när han sätter på sig jackan, och letar reda på sina skor ute i mörkret.
- Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort som har fått dig att känna såhär, säger han och står kvar i hallen, och jag vet att han menar det, men han har ändå inte förstått alls.
- Det är inte mig du borde be om ursäkt, svarar jag stilla och vänder mig om, ligger med ryggen mot dörren som så många gånger förr när han gått, men den här gången så vet jag ingenting om någonting.
Men ni vet ju, ni vet vad som skapat stormen i hjärtat. Det är inte några kärlekssms till någon annan, lögnerna eller allt han säger sig känna för mig. Det är, att anledningen till att jag varit så okej med att han har gått vidare, med att han är lycklig, orsaken till min storsinta acceptans, har varit att jag någonstans känt att jag ändå är jag. Och att vi ändå är vi. Och att en dag så kommer vi att få vår chans, att det kommer en tid för oss, bara inte nu. Att just nu behöver vi andra, och vi behöver vara ifrån varandra, för att en dag ha samlat kraft och glädje till oss. Jag har varit okej med att vi inte varit avslutade, för att jag kände att jag och J alltid skulle hitta tillbaka till varandra tillslut. Och nu? Nu är det också trasigt, precis som allt annat. Allting går liksom sönder. Och jag är så besviken, och arg, och ledsen för att han gör såhär. Men jag är lika jävla besviken, arg, och ledsen för att jag gör så mot mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar