och fast jag bara skriver om vardagen så saknar jag dig varje natt.

Ja, jag tappade min plånbok i lördags. Vilket såklart komplicerar allt väldigt mycket. Har inget pass, utan bara mitt internationella id-kort, och ingen förenklad inloggningskod till banken. Kan därför inte få ett nytt bankkort utan ett nytt id-kort. Och kan inte få ett nytt id kort utan papper från skatteverket samt en anhörig som legitimerar sig. Vilket kära pappa såklart har tid med tidigast fredag. Vilket innebär att jag får mitt nya id-kort först nästa vecka, bankkortet veckan efter det, och koden som skickas separat, i värsta fall, veckan efter det. Och tills dess har jag inte tillgång till en enda krona. Livet är så roligt, non?

Men det kunde varit värre, det kunde varit en plånbok jag tyckte om, eller ännu värre, min iphone. I söndags såg jag My Week with Marilyn på bio (tur att man har vänner som bjuder när livet går emot en) och jag blev alldeles för berörd. Satt där med en smygande obehagskänsla av hur väl jag identifierade mig med den där eviga sorgen i bakgrunden av även det högsta skrattet, och den där desperata önskan, och behovet av att någon, vem som helst, ska älska en. Den där känslan av att man inte finns annars. Att hur man än skulle vilja vara någon annan, så vet man ändå i hjärtat att man inte kan vara mer. Instabiliteten, det destruktiva, det lilla, lilla sköra som stundtals tar över allt, allt, allt. Hur älskad man än blir påmind om att man är, varje dag. Quod nutrit me destruit.

Igår städade, diskade och tvättade jag för första gången på en månad, Minnie och Chloé kom över på kycklingpasta, grönt té och mörk choklad med havssalt på kvällen, och sedan läste jag om antikens litteraturhistoria till skolan på fredag. Idag har jag sjukanmält mig och hela huvudet snurrar av illamående. Tanken är att jag ska laga broccoli och bacon paj, läsa ännu mer, och hämta ett av mina fantastiskt fluffiga täcken till soffan, där det är jag och How to Marry a Millionaire, Mogambo, Breakfast at Tiffanys eller något annat vackert som gäller.

Och ni, jag hade rätt om pojken. Min kompis sa att hans kompis sa att han pratat om mig hela vägen hem i bilen och att han ville ha mitt nummer, och då sa min kompis till hans kompis att det var besvarat, och det känns som att vi är 16 år gamla, och allt är bara oskyldigt och fnittrigt och jag älskar den här stunden. När allt bara är enkelt och hjärtat än så länge bara har saker att le åt och ingenting skaver än. Man behöver mer sånt. Och sen borde man nog bara hoppa över dejtandet helt.