nyårsafton, detaljer och sånt.

Gårdagen var en blandning av fantastisk och inte alls bra. Som nyår brukar vara i min ålder med andra ord. Bytte kläder 5 minuter innan jag skulle gå, min klänning var alldeles för söt och mer ämnat för ett sommarbröllop än en nyårsfest. Söt, det kunde jag vara, när jag var någons. Men inte fan kan man vara söt när man ska klara i sig i världen ensam, då behöver man sånt som säger: här är jag, och jävlas för fan inte med mig, för då bits jag. (Ja, alltså, det får ju gärna också säga "här är jag och jag är en intelligent tjej som är intressant att prata med" men jag tänker att mitt leende får göra den delen åt mig.) Blev tidigare nämnda kavaj, en kungsblå kjol som svajar när man går i den, och en grå glansig överdel från Elise Ryan. Lite korsettliknande men utan att man ser prostituerad ut, typ mer som ett klänningsliv. Kommer definitivt köra den kombinationen igen, very pretty.

Stressade iväg för att hämta biljetten, och kom sedan till Friday där jag åt en otroligt mysig middag med ett stort gäng jag aldrig träffat förut. Vi hade lika många flaskor bubbel som vi var folk, till förrätt blev det en spenatsallad med två olika ostar, honungsmelon och lufttorkad skinka, och sedan pressad potatis, färsk lax och romsås till huvudrätt (var så skönt att slippa den sedvanliga oxfilén, i alla fall ett år). Till efterrätt fanns det en uppsjö av julgodis som de gjort själva och en egen after eight glass. Allt som allt en himla trevlig måltid. Fanns också världens godaste tilltugg i form av ostpuffar som såg ut som vanlijdrömmar, och hemmagjorda kex. Friday hade dessutom gjort bordsplaceringar där hon skrivit våra namn med glasyr på pepparkakshjärtan, så sött. Vi smälte dessutom metall, vilket kändes så härligt Astrid Lindgren-aktigt, och åt fortune cookies, vilket påminde mig om min tid i USA när vi köpte billig chinese food, bara för att vi ville ha de där små lapparna. Jag har fortfarande inte förstått vad mina två bitar ska föreställa och mina lappar var ovanligt flummiga ("let your fantasies unwind" och, "make wise choices everyday") men ändå, så himla roligt.

Trodde jag skulle vara outsidern, både för att jag inte kände någon, och som vanligt är yngst, men kvällen var mycket trevlig, då alla jobbar inom musik, film, skriver böcker, är akademiker, eller hade studerat konstvetenskap. Min sorts människor, med andra ord. Det var en sådan där middag när alla har samtal med alla kors och tvärs över bordet, och blir så exalterade över olika ämnen att ljudnivån bara blir högre och högre. När den blev för hög avbröt man bara sitt nuvarande samtal och påbörjade ett nytt, först i normalton, tills det steg. Och så där höll det på.

Vid elva blev det hög tid att röra sig till klubben, och även om jag hade kul där, festade på och dansade mig sinneslöst klibbig till stängning, så kändes det bara inte som nyår. Det var för mycket folk, vid tolvslaget var jag inte med någon jag tycker om, när jag kom fram garderoben så hävdade dom att det var fullt (säljer man biljetter för 300 kronor till ett ställe som inte har garderobsplats åt folk?) och jag fick stå och ha en hetsig diskussion med personalen i en kvart. Tillslut gick dom med på att ta min jacka, men bara om jag lade den i en påse (?!) och checkade in den som en väska. Ja, ja.

Att en av mina vänner dessutom kände att det var läge att bråka med mig via sms och statusuppdateringar på fb (?!) för att jag inte hade tid att svara i telefon, gjorde mig inte direkt gladare. Men jag sprang runt bland olika dansgolv och sällskap, försökte dansa av mig det, och tomheten i hjärtat som är N. Var dock tvungen att hälsa på, och i viss mån umgås med, inte mindre än 4 killar under kvällen som jag haft något med, vilket kanske inte heller kändes fantastiskt. Men som sagt, vi dansade oss yra i huvudet, och få saker kan distrahera hjärtat mer än att dansa med pojkar och flickor som också vill göra samma sak. Vi dansade så att min ena väninna tappade sin väska, och det blev ett mindre projekt att hitta den. När vi gjort det så hade någon såklart stulit både mobil och bankkort.

Så en halvtimme efter stängning, när musikern sms:ar att han vill träffa mig, och en av de mer vettiga killarna som raggat på mig under kvällen står och stampar och undrar om jag ska med på efterfest, sitter jag med henne på trottoaren utanför, och hjälper henne ringa och spärra allting, medan hon gråter hysteriskt, så kände jag att nu, nu måste jag hem. Och hon måste verkligen hem. Viftade bort killen, tog hans nummer på mobilen, och henne i handen, ringde musikern och sade att jag hade lite grejer att ta itu med, att jag verkligen vill träffa honom även om det inte verkar så, men att vi får höras en annan dag, och så åkte jag hem till världens kallaste säng, och ett alldeles nytt år, med ingen annan än mig själv, men så är det.

För två år sedan, kanske till och med ett år sedan, så hade jag hånglat upp alla fyra av de män jag har ett förflutet med, dragit på efterfest med den där människan, och sedan åkt hem med musikern. Jag hade gjort allt det och skyllt på N, och mitt brustna hjärta, och vaknat upp med ångest idag. Istället sitter jag här i min favoritkofta och mina nya tofflor, väntar på att en ny säsong av Gossip girl ska ladda klart och skriver ett långt inlägg till er. Och det känns ändå bättre. Någon del av mig måste ju vara bättre, ha blivit bättre.