things worth fighting for.

Middag med Minnie, hemlagad pizza och rött på balkongen. Kompis spelning, Bellinis på Sjöfartshotellet, sours på Spymlan, jävligt nära till att jag/vi dödade några äckliga horor utanför 7 eleven på Sture. De stod och fnittrade, samtidigt som de tog kort på en hemlös som låg och sov. Hur fan kan man? Och tror ni att någon annan, inkl. den lilla patetiska vakten en halv meter bort reagerade? När vi konfronterade dem så hade de inte ens vett att skämmas utan fortsatte bara skratta. Och där och då, sekunden efter att jag kallat dom en massa vulgära saker, så började jag gråta. Av chocken över att det ens finns sådana människor, ilskan över hur i helvete man ens kan komma på tanken att bete sig så, sorg över att ingen, ingen, ingen annan på Sthlmsnattens mest trafikerade gata lyfter varken finger eller ögonbryn. Så jag gråter. Mest av allt gråter jag för att jag inte halvt misshandlat ihjäl dom och försatt dem i ett livslångt trauma, och fått nöjet att ha ett upprört samtal med de poliser som skulle kommit för att gripa mig. Det enda positiva är att den hemlösa killen sover. Det enda.