kanske är du och jag det enda som verkligen betyder något.

- Du förstår väl varför jag blir så illa berörd när hon kommer på tal?
- Både ja och nej. Egentligen inte. Förklara.
- Massor med anledningar.
- Ge mig en.
- För det känns lite som att hon var förstahandsvalet.
- Jag har aldrig sett på det så. Det har aldrig funnits första och andrahandsval.
- Och hon betedde sig så jävla illa mot dig, och ändå var du bara bra mot henne hela tiden.
- Till skillnad från hur jag är mot dig menar du? Jag kanske tog lite skada av allt det där, jag kanske vill vara så, men inte riktigt vågar längre. För då blev det som det blev.
- Mm. Och jag känner... liksom... mest av allt, så tar jag allt som har med henne att göra så hårt, för om det hade fungerat mellan er så hade du och jag aldrig funnits.
Och då ler han mot mig i mörkret, och ser på mig med kärlek.
- Vilken tur att det inte gjorde det då, säger han hest, och jag älskar honom så, så mycket i det ögonblicket.

Jag kysser honom till svar och sedan ligger vi tysta en stund.
- Känns det inte konstigt? Frågar jag.
- Vad?
- Att det finns någon som tycker om dig, och bryr sig om dig, så otroligt mycket, säger jag och tittar på honom, lite undrandes. Och den här gången är det han som kysser mig.
- Nej. Det känns precis som det ska kännas.
Jag nickar lite försiktigt.
- Eller hur? Frågar han och ler, för en sekund vet jag inte om leendet är lyckligt eller sorgset.
Men jag svarar inte, utan jag lägger mig bara ännu närmare och känner att här vill jag stanna för alltid.