I natt är hela jag frågor, och han har inga svar. Jag brukade vara rädd för att vara utan en av dem, och nu tror jag att jag förlorar båda två. För ett liv med någon utav dom börjar kännas som en omöjlighet. För mycket har blivit sagt, för lite har blivit gjort. Jag saknar allt jag har varit och längtar efter att vara mer. Jag tror inte jag kan hitta tillbaks till varken N eller J. Jag fick solen i ögonen, horisonten brände och framtiden fick mitt hjärta att slå fortare och stå stilla på samma gång. Och jag tappade allt i golvet, hörde oss gå sönder. Och när molnen kom, och ljudet av regn väckte mig till liv igen, så lade jag mig på knä, försökte desperat plocka ihop alla bitar, men fann att de var sköra och gick sönder ännu mer. Så nu sitter jag där, med den där dova smärtan av sår som inte syns, och minnet av ljust gyllene sol, och de djupaste färger jag fått se livet i. Och jag saknar inte J, N, eller ens E som jag tänkt så ofta på den senaste tiden. Jag saknar kärlek. Jag saknar att andas luft som känns elektrisk, röra vid någon som svider och svalkar på samma gång, att lägga sig ned i känslan av att vara sedd och lyckligt stanna där. Fan vad jag svamlar nu. Fan för allt.
... för ibland när jag somnar ensam, är det nästan som om att, vi aldrig riktigt fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar