Okej nu har det hänt väldigt mycket sedan sist. Men jag är lyckligare än någonsin. Jag förstår inte hur en hand kan passa så bra ihop med min, och hur man kan bli så glad av en människa. Vi har Sagan om Ringen maraton, går på fotoutställningar, äter lunch och promenerar i Bergianska, kollar Cosmonova, lagar mat, och pussas löjligt underbart mycket. Jag ler som en idiot när han ringer, och han kysser min hand när vi åker bil. Vi tittar förälskat på varandra i smyg, han pussar mig på huvudet när jag sitter och väljer musik vid datan, och jag kramar hans muskulösa kropp bakifrån när han hackar lök. Han är vackrast i hela världen när han sover.
Vi har en massa museum kvar, middag hos hans familj, en helg på Gotland för att hälsa på min, vi ska åka sightseeing buss i Stockholm, båt i Skärgården, lyssna på jazz på Fasching, och titta på svartvita 40 tals filmer när det regnar. Vi ska äta lunch ute hos mormor på landet, och ta nattbad i Mälaren när vi inte kan sova. Vi ska paddla kanot och åka bil ute på landet, titta på slott och djur. Och när vi hamnar på en dålig restaurang, eller vi råkar välja en skitfilm på bio, eller åker fel så ska vi fortfarande vara glada över att vi har varandra, och komma ihåg att ingenting, omständigheter och detaljer, egentligen spelar någon roll. För att han känns som hemma, och jag vill bara vara hans.
Jag tycker numera att gamla par som håller hand, gravida kvinnor, och annat klyschigt och töntigt, är det finaste som finns. Jag gillar alla riktigt dåliga och fånigt glada kärlekssånger och jag är säkrare och snällare när jag träffar människor, för att jag vet att han finns. Varje gång jag upplever något bra, så önskar jag att han också var där och fick se och känna samma sak. Jag vill aldrig någonsin vara ifrån honom.
Jag är livrädd att han kanske inte är på riktigt, att det bara är en dröm som jag vaknar upp ifrån snart. Eller att han kanske ska vakna upp, och inse att han inte alls vill ha ett liv med mig. Jag kommer gå sönder när det rinner ut i sanden, går åt helvete, eller bara inte fungerar. Men jag kan inte lämna honom, den här gången kan jag inte låta paniken och oron ta över. För att inte vara med honom, att välja att vara ifrån honom, det är som att göra mig själv illa, det är att inte älska mig själv.
Jag får så mycket kärlek, mer kärlek än jag trodde fanns, jag känner mig sedd på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle bli igen (vilket jag måste komma ihåg när allt faller i bitar, att hittar man det två gånger, kan man hitta det tre gånger, kanske, kanske) och det absolut bästa, det är att jag ger så otroligt mycket av mig själv, och får minst lika mycket tillbaka. Det här är fin och sund, hälsosam kärlek. Den tär inte på mig, jag blir inte trött och utmattad, den bara gör mig mer fullt ut allt som jag redan är. Gud vad jag vill ha ett liv med den här människan.
Första gången som jag satt där i mörkret med min hand i hans, så tittade jag ner, och började skratta. För där, hos våra händer, så såg jag för en sekund, hela resten av mitt liv, min framtid och allt jag kommer vara. Jag tänkte att ja, det är han. Det där är handen, som jag kommer somna med och vakna med, handen som jag håller när jag gifter mig, och handen som håller i mina barn. Det är han. Och sen tittade jag upp och skrattade, för så kan man ju faktiskt inte tänka. Men det gör jag, varje gång.
Jag är så jävla kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar