Bartenderna på stammisbaren är så söta (förutom allt det vanliga bartender-aktiga de gör, som att ge en champagne när man är ledsen, komma ihåg sugeröret till favoritdrinken och gå ner till köket och fixa té till en fast de inte måste) för de älskar N, eller "min hunk" som de så fint kallar honom. Det har ju tjatats, frågats, och oroats lite senaste åren över det här med att jag inte skaffar en pojkvän, och när jag väl pratat av mig om de jag dejtat har de mest skakat på missnöjt på huvudet. Nu frågar de inte bara glatt efter honom hela tiden, de står till och med upp för honom när han inte är där.
En kille, snygg nog för att jag i vanliga fall nog skulle gått på i alla fall en dejt med honom, var vänlig nog att beställa in ett glas vin åt mig. Varpå jag, artighetspratade lite med honom. Så fort människan gått fick jag en mindre utskällning av mina fina vänner bakom baren, då de högljutt markerade att min hunk minnsann är tusen gånger bättre, att jag absolut inte får dejta någon annan, och att han den där jag precis pratat med, såg ut att vara en manipulativ, svartsjuk, hustrumisshandlare. Vilket fick mig att skratta, och gjorde mig glad. Men man behöver verkligen inte berätta för mig att N är fantastisk, och bättre än större delen av den manliga befolkningen. Och ingen förvirrad Stureplanskille som råkat snubbla in på Söder med sin rolex-klocka, sitt tillrättalagda hår och uttjatade raggningsrepliker, skulle någonsin få mig att göra något annat än att sakna N's mörka mjuka lockar, brungröna godhjärtade ögon, perfekta läppar och underbara händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar