.. och kärleksförklaringar.

Jag är splittrad. Jag är förvirrad. Jag känner mig nervös och stressad. N och jag har pratat. Om oss. (Du är så himla fin. Fantastisk. Varför insåg jag inte det tidigare K?) Vad fan gör man? Jag ser så mycket i N, jag gör verkligen det. När jag träffade honom så tänkte jag att här är han. Killen man skaffar barn med. Som får E att kännas som det ungdomsmisstag han faktiskt är, istället för min stora kärlek. (Varför har du inte känslor för mig K?) Redan då kände jag att timingen var helt fel. Att jag inte var redo för den killen. Och sedan lärde jag känna N, och insåg att han inte är redo för att vara med någon heller. Speciellt inte någon som mig. ("Jag tänker på dig varje dag." "Jag vet, jag tänker på dig med.") Jag är så jävla upp och nedvänd just nu. För jag skulle verkligen kunna se mig själv med N i framtiden. Jag vill inte förlora honom. Men allt det här. Just nu. När jag saknar J hela tiden. Jag vet inte vad jag ska säga, eller göra. Fan. Känns som att hur jag än gör så kommer jag att fucka till det här och sköta det helt fel, behöva vara utan båda två. (Jag får väl säga att jag tycker om dig?) Jag får fjärilar i magen när jag ser N. Men det är för sent. Och för tidigt. Vill ju vara med honom. Men jag kan inte vara med honom när jag har världens mest hopplösa, velande, ångestfyllda, panikslagna, älskade J i huvudet och hjärtat. Önskar att jag inte kände någonting för J. Då skulle jag vara den fnittrigaste, gladaste tjejen i världen just nu. (Jag tänker drömma om dig i natt K, om jag får.) Jag skulle vara så stolt och nöjd över N och att vara med honom. Fan vad jag kommer lyckas förstöra ännu mer för mig själv. Vad gör man?