don't let your soul get lonely, child

Hur fin är inte du egentligen?

En väldigt lång dag, med växtskola, solskensmys och fika på Zetas trädgårdshandel, och sedan ut på Djurgården för en promenad vid vattnet och lite trädlära. Hem till N, lagat mat och tittat på film. Och bara tyckt om varandra så så mycket. Blev precis hemkörd, är jättetrött och ska sova så fint i min egen säng nu. Hur mycket jag än ser i N, hur glad jag än är med honom, så är jag inte riktigt redo att gå vidare helt och hållet med någon. Jag är ju faktiskt kär i J, trots allt. Dock har jag insett att jag behöver så väldigt mycket kärlek, och med N är jag sedd, uppskattad, omtyckt. Och jag tycker egentligen att han är bland det finaste som finns. Han är en av de bästa människor, och definitivt en av de bästa männen jag någonsin träffat. Men jag behöver ta det lite långsamt. Hoppas, hoppas, hoppas att han har tålamod nog att vara kvar. För idag har jag bara varit mig själv, och känt mig så otroligt bra. Han säger de vackraste saker, och ser på mig så innerligt. Idag har det sagts och gjorts så mycket fantastiskt fint, men dem ska jag behålla för mig själv. Som små bitar av en dröm, jag vill fortsätta återuppleva, utan att de tappar smak eller färg. Underbar dag, med en helt underbar man, som jag är så tacksam för att ha i mitt liv.

jag orkar inte känna efter mer, för det gör bara ont då.

Jag har haft en lugn helg, varit ute på landet med mormor fredag och lördag, jobbat i solen och krattat löv. Grillat och ätit bullar. Rensat diken och släpat stora trädgrenar som fallit från tallen. Jag älskar att vara ute. Att se ut över upplöjda åkrar får mig att längta så efter det där livet på landet som jag alltid drömt om. Efter att gifta mig och få barn. Längtan efter barn är väldigt stor just nu. Jag har umgåtts lite med pappa, och igår var jag ute och tog en långpromenad med Ida, och solade. På kvällen kom min älskade J över en stund. vi gick ned till stenarna vid vattnet där vi satt så många nätter förra sommaren. Och jag bet ihop och grät inte alls, utan var bara lycklig över att få en stund med killen jag är kär i. Innan han lämnade min säng i natt så drog jag honom till mig, och frågade om han var min. Och han sade nej. Men jag är glad att han kom över ändå.

Idag väntar en heldag med N. Helst så skulle vi gått på någon utställning, men det är måndag. Istället ska vi hålla oss ute, njuta av våren och varandra. Hörs eventuellt senare.

Kyss.

that thing called life.

Fin dag i solen, lunch på Fresco med babymama, en snabbis på Kvarnens uteservering med lite flicks, och sedan gick jag och Minnie till Fotografiska (där jag inte missat en enda utställning sedan de öppnat) för att avsluta kvällen på stammisbaren med rött, oliver och breadsticks, i vanlig ordning.

Nu ska jag duscha av mig dagen, och sätta på lite tevatten. Vill ha rostade mackor och läsa herrgårdsromaner bland ljus som doftar rosor! Sedan ska jag godnatt prata med J som mest försöker undvika mig nu för tiden, och N som äntligen är hemma från Västerås.

Det behöver städas och tvättas här hemma, men jag orkar knappt vara här annat än för att sova. Hela min lägenhet undrar var J är, och saknar honom lika mycket som jag gör. Snart är det helg vänner, och det blir en väldigt lugn helg för min del.

God natt!

för mycket i mitt hjärta, och för mycket i den här lägenheten.

Kan man (får man) vara småförälskad i en kille som man dejtar, och ändå vara kär i någon annan? Det här känns jättekonstigt, men just nu så tror jag att jag förstår hur det kanske var för E (kan inte hata honom längre), och det känns nästan som att han är den enda jag känner som skulle förstå mig?

I övrigt så fortsätter min inrednings och hemmafix ångest, hallen står lika stilla och spackel-dammig som för en vecka sedan, jag har precis insett att matbordet jag förälskat mig så totalt i nog är för långt för utrymmet det är avsett för, och jag vet verkligen inte hur jag ska få till det här med all jävla bokförvaring som skulle behövas i det här hemmet, då jag inte vill ta upp väggyta med bokhyllor (vill ha en enorm superfin sänggavel, vilket skulle utesluta den enda bokhylla jag har just nu, vilket inte går då jag har högar med böcker som ligger överallt och fortfarande inte har något hem.) Vet inte vad som stressar mig mest, eller som håller mig vaken längst om nätterna, möbleringsfunderingar, eller kärleksproblem.

ska vi inte älska varandra mer nu?

Helvete vad jag saknar J. Helvete, helvete, helvete.

I söndags så insåg jag att jag är kär i honom. Tafatta, omogna, J, som jag tidigare tyckt varit ful, står utanför min dörr och plötsligt är han världens finaste, sexigaste, vackraste James Dean, i sina jeans och sin svarta tischa, med en svart jacka över. Och jag bara vet att helvete vad jag är kär i honom och aldrig vill vara någon annanstans än så jävla nära honom, och jag älskar varje centimeter av hans hud, och hans korta skratt som alltid kommer lika plötsligt, hur hans kinder veckar sig när han ler, hans nacke, ådrorna på hans underarmar och såklart min älskade grop i bröstkorgen som jag aldrig vill att någon annan ska hitta. Jag ligger i hans famn och kan inte andas när jag tänker på att jag inte kommer att få ligga kvar där resten av mitt liv.

Det är så hemskt. Och det gör så ont. Men vi tycks helt enkelt inte få det att fungera. Hur fan vi än försöker, hur gärna vi än vill, hur mycket vi än känner, så verkar det bara inte gå för mig och J. Och vi kommer smärtsamt nog fram till att det (fan, vi vågar knappt säga det) kanske inte är meningen. Och jag gråter och säger att jag inte vill att det ska vara så, jag vill ju vara med dig, måste jag vara någon annans nu, jag vill inte att du ska älska någon som inte är jag, du är det bästa jag har. Och han håller mig nära, nära (gud, vad jag älskar doften av honom, vad ska jag göra när den försvinner från min säng, från min hud, från mitt minne) och säger att jag är det finaste som finns. Vi vet inte varför, men vi klarar inte av att bara vara lyckliga. Vi letar fel, blir osäkra och bråkar om småsaker, är stolta och sårade och rädda. Och det går inte längre. Vi är så trötta på att göra varandra illa. Jag säger att han inte kan älska mig så som jag behöver bli älskad, inte låta mig älska honom så som jag måste få älska. Han säger att han inte klarar av att se mig gråta mer över oss, och över att han inte kan vara det som jag behöver, hur gärna han än vill vara den personen.

Och när jag säger att jag är så, så kär i honom, så gråter han, stilla, tysta, sammanbitna tårar. Och jag förklarar att jag har sagt "jag älskar dig" till andra, men att jag aldrig någonsin har kunnat, eller velat, be någon älska med mig. Aldrig kunnat älska med någon annan. Inte ens vetat eller förstått vad det innebär att vara nära någon på det sättet. Och jag säger att vad som än händer så ska han veta, så måste han veta, att jag valde honom. Att jag ville ha oss, honom och mig, och att det krossar mitt hjärta att det inte går.

Det är så jävla orättvist. Min vackra, älskade J. Gråter varje gång jag tänker på hur lycklig jag var den där lilla stunden som jag trodde att det äntligen var vår tur att bara vara älskade. Jag vet inte hur jag ska sluta sakna J. Hur varje millimeter av allt jag är inte ska längta efter att få vara med min bästa vän, hur min kropp ska sluta vilja vara där han är, och visa honom att jag tillhör honom. Jag är så kär.

den där delen som alltid är du.

Jag skriver ofta saker på händerna. Och armarna. Ofta ser jag ut som ett nedklottrat litet barn. Citat, strofer ur dikter, låttitlar, namn, allt hamnar på mina händer under en långsam arbetsdag. Idag var det ett J, inuti ett litet hjärta, mitt i min högra handflata.

- Oj, vad nyfiken jag blir, sade en medelålders kvinna och fnittrade nästan, med en menande blick mot handen.
- Ja, kärlek är fint, säger jag, lite ställd och i brist på annat att säga.
- Ja, verkligen. Speciellt nu när det är vår, svarar hon och ler så snällt åt mig.
Och jag tänker på hur mycket jag längtar efter J, och på hur mycket jag tycker om N, och på att den här våren inte alls kommer bli vad jag trodde, hoppades, eller ville.
- Ja, precis.
- Lycka till då! Ropar hon innan hon går. Med, det där, tillägger hon, och nickar menande åt min hand.
- Tack, viskar jag, och sväljer känslan av vemod som sitter i varje andetag som är J nu för tiden.

jag har för mycket i mitt hjärta.

Det är konstigt hur snabbt allt kan ändras. Hur man kan vara så fruktansvärt lycklig, för att sedan bli besviken igen. Hur något annat kan ge en massor med glädje. Jag är fortfarande så förvirrad att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Och jag vet inte hur jag ska göra eller vad som kommer hända. Jag har så mycket att berätta, men här är lite kort vad som pågått senaste veckan:

Måndag: J kom, efter mycket om och men, fram till att han älskar mig. Otroligt, tokkär, mer än han någonsin älskat, har aldrig sagt de orden förut, älskar mig. Att jag är det finaste han vet, så vacker och den han vill vara tillsammans med. Och jag blev såklart så glad (se nedanstående inlägg) och tänkte att nu, nu gör vi det här. Nu struntar jag i allt annat, och nu ska vi äntligen vara lyckliga med varandra. Ack, mina vänner, så fel jag hade...

Tisdag: Jag var på stammisbaren med Minnie, Chloé och dennes chef. Åt vår favorit gulasch med världens godaste bröd, drack vin och shottade Fireball (underbart mjuk kanelwhiskey som smakar jul och familjärt).
Onsdag: Mötte upp Ellie och Paulie för en fika i väntan på N, sedan gick vi på bio, tog ett glas vin och en promenad efter. (Mer om det i ett senare inlägg).
Torsdag: Bråkade med J, som inte har en aning om hur man älskar en annan person, även om han kanske gör det.

Fredag: Var med mormor på landet och jobbade i trädgården, mötte upp Minnie i stan och köpte present till Ida. På kvällen firade vi hennes födelsedag, och N kom dit (och gjorde succé, såklart). Efter det gick vi till Laveau, kvällen slutade dock med att jag satt på Hornsgatan och hade panikångest över N och mig och allt annat som pågår just nu (för mycket i hjärtat).

Lördag: Ännu mer ångest, slutade dagen med att dricka whiskey med pappa och titta på första delen om Kennedy familjen på svt1.
Söndag: Satt upp håret i en hög tofs, light-sminkat mig. Ska ta en promenad och sen ska jag till min sprudlande, sociala syster och hennes kreativa underbara pojkvän på middag.


Men ja, vi behöver fortfarande prata älsklingar. Om J. Och N. Och allt mitt emellan. Nej, jag har alldeles för mycket i mitt hjärta just nu.

för trasigt kan faktiskt bli helt om man säger det enda som faktiskt betyder något, tillräckligt många gånger.

Åh älsklingar. Imorgon ska vi prata. Jag är så glad idag. Vet att jag varit frånvarande, men jag har liksom inte orkat göra saker, men nu så tror jag att allt blir bättre. Ibland måste saker gå sönder lite extra mycket, för att man ska kunna sätta ihop dem rätt. Det bara är så. Och när saker är trasiga så måste man ha tillit och hjärta att tro på att de kan falla plats, och tålamod att låta dem göra det. Nu måste jag sova, har en lång dag framför mig imorgon, en lång vecka framför mig överhuvudtaget. Men imorgon ska vi prata, jag lovar.

Bonne nuit mis amis. Dröm vackra drömmar, våga göra det. Jag är så glad idag.

.. och kärleksförklaringar.

Jag är splittrad. Jag är förvirrad. Jag känner mig nervös och stressad. N och jag har pratat. Om oss. (Du är så himla fin. Fantastisk. Varför insåg jag inte det tidigare K?) Vad fan gör man? Jag ser så mycket i N, jag gör verkligen det. När jag träffade honom så tänkte jag att här är han. Killen man skaffar barn med. Som får E att kännas som det ungdomsmisstag han faktiskt är, istället för min stora kärlek. (Varför har du inte känslor för mig K?) Redan då kände jag att timingen var helt fel. Att jag inte var redo för den killen. Och sedan lärde jag känna N, och insåg att han inte är redo för att vara med någon heller. Speciellt inte någon som mig. ("Jag tänker på dig varje dag." "Jag vet, jag tänker på dig med.") Jag är så jävla upp och nedvänd just nu. För jag skulle verkligen kunna se mig själv med N i framtiden. Jag vill inte förlora honom. Men allt det här. Just nu. När jag saknar J hela tiden. Jag vet inte vad jag ska säga, eller göra. Fan. Känns som att hur jag än gör så kommer jag att fucka till det här och sköta det helt fel, behöva vara utan båda två. (Jag får väl säga att jag tycker om dig?) Jag får fjärilar i magen när jag ser N. Men det är för sent. Och för tidigt. Vill ju vara med honom. Men jag kan inte vara med honom när jag har världens mest hopplösa, velande, ångestfyllda, panikslagna, älskade J i huvudet och hjärtat. Önskar att jag inte kände någonting för J. Då skulle jag vara den fnittrigaste, gladaste tjejen i världen just nu. (Jag tänker drömma om dig i natt K, om jag får.) Jag skulle vara så stolt och nöjd över N och att vara med honom. Fan vad jag kommer lyckas förstöra ännu mer för mig själv. Vad gör man?

att inte veta vad kärlek är.

- Jag förstår inte varför du inte bara kan låta oss vara lyckliga tillsammans.
- Tänk om jag aldrig varit lycklig?
- Man kan vara i närheten av lycka också. Som jag.
- Tänk om jag aldrig varit ens i närheten av att vara lycklig med en annan person?
- Så vad du säger är att du aldrig varit lycklig med mig alls? Frågar jag och gråter nästan.
- Du förstår inte vad jag menar. Tänk om jag aldrig känt så för någon förut? Jag känner så mycket nya saker för dig, som jag aldrig har upplevt, och jag är livrädd.
- Jag är också här. Jag är också rädd.
- Jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra med allt det där nya som skrämmer mig.
- Så då drar du? Då lämnar du oss? Och så får jag vara kvar livrädd fast ensam istället.
- Jag vet ju inte vad jag ska göra.
- Du förstår verkligen inte. Du inser verkligen inte vad vi har, och vilka vi är.
- Jag vet precis vad vi har, jag vet bara inte vad jag ska göra.
- Nej, för om du visste skulle du inte i alla fall inte göra såhär. Jag har varit i närheten av lycka förut, och jag vet hur jävla svårt det är att hitta det vi har. Hur speciellt och sällsynt det är.
- Jag vet visst, och det skrämmer mig också, att jag är kvar, och att jag alltid kommer tillbaks till dig. Men jag vet inte om jag klarar av att det går åt helvete sen, och tills jag vet om jag gör det så kan jag inte vara med dig.
- Borde jag gå vidare?
- Du vet att jag inte vill det. Du vet att jag vill kunna vara med dig och inte känna allt det här jobbiga. Men ja, om det är bättre för dig, så kanske du borde det.
- Hur jag än gör så förlorar jag dig. Hur kan det vara bättre för mig?
- Jag är här. Du vet vad jag känner för dig. Jag är fortfarande här.
- Varför känns det inte så då?

jo, jag antar att det är helg igen.

Gör mig sakta men säkert i ordning darlings. Ska ta en sväng i några affärer och sedan förbi systemet. Ska ha sällskapsspelskväll med flicksen och dricka vin, och efter det tänkte vi köra utgång. Får dock se hur mycket sjuka lilla jag faktiskt orkar idag. Jag har på mig svarta tjocka leggings, vitt linne och en jeansskjorta. Inte så mycket party med andra ord. Men jag känner mig inte party så det får fungera så. Håret är fortfarande fint sedan igår när Ruby fönade det med kärlek (jobbade över in på sin lunchrast för att föna det till perfektion). Antar att det blir pälsen så kallt som det ser ut att vara, vill helst ha klackar men tycker det blir lite väl att ha både och. Så vulgär är inte ens jag.

Jag skulle egentligen gått på min systers födelsedagsdrink också, men det visar sig att vår gemensamma nämnare ska vara där med sin fru, och det går inte. Tänker inte ens gå på den människans begravning. Vilket hon förstår och respekterar, som den fina underbara älsklingssyster hon är. Precis som jag förstår att hon vill ha kvar honom i sitt liv. Det är den enda pappan hon har. För mig finns han inte ens. Inte efter allt han utsatt mig och mamma för. Något som den där andra personen, som brukade vara min andra storasyster, har jävligt svårt att ta. Nåja, det blir middag hos syster J och hennes fantastiska pojkvän T i nästa vecka istället, vilket är bra för det hade blivit så stressigt med allt annat annars.

Ni då? Vimlet? Egentligen har jag ingen lust med någon rödvinsdimma ikväll, tro det eller ej. Blir bara ledsen när jag dricker nu för tiden. Så jag kanske avrundar tidigt och somnar med N i telefon. Känns ganska okej det med faktiskt.

saker som värmer hjärtat.

Jag har inte så mycket att skriva just nu, då jag blivit förskyld. Behövt ställa in en massa roligt, bland annat ett efterlängtat museum-besök med N, och en tur ut på landet med mormor. Har däremot bakat pizza med lillebror samt shoppat och ätit middag med bästis. Är urdålig på att vara hemma och ta det lugnt, så jag har klippt mig hos Ruby (som är den enda frisören som håller mig lugn, blev ganska mycket kortare men det känns bra), sett till så jag, tack vare en annan N, får behålla mitt studentpris på sats (samt fryst kortet ett litet tag), hämtat ett par skor från Nelly (vilka jag var superskeptisk till pga det låga priset, men blev kär i så fort jag öppnade dem), köpt de sista tavelramarna till hallen, löst en grej med försäkringskassan (kommer jobba halvtid till och med maj 2012)  m.m.

I övrigt så är N otroligt fin och kärleksfull mot mig just nu. Kallar mig söt och fin hela tiden. Är kanske löjligt hur mycket jag behöver det för att inte gråta över J, men N är liksom nästintill perfekt. Vi hörs och pratar varje dag nu. Har båda konstaterat att vi får lite lätta abstinensbesvär om vi inte gör det. Våra telefonräkningar är högre än någonsin. Vi planerar en massa saker tillsammans. Och det spelar ingen roll om de inte blir av, jag behöver bara kunna se ljust på framtiden. Så jag pratar om utställningar jag vill se, han berättar om sin favoritpromenad runt Djurgården, vi diskuterar allt bra som går på bio, han undrar om jag inte vill följa med på hans jobbevent, jag lovar att bjuda med honom nästa gång jag och gänget har middag. Känns som att jag vet var jag har N. Vilket är bra när man tappat bort sin J.