Så vad hände egentligen med flickan med det trasiga hjärtat? Som skrev sig igenom sina kärlekshistorier för att hon aldrig fick leva någon fullt ut?
Jo, hon släppte taget, om båda två. Hon levde långa sommarnätter med vänner och somnade naken bredvid någon som inte kändes alls men som var vacker att se på.
Och så plötsligt blev han den där vackraste av dom alla rädd för att förlora henne, och så bestämde han sig. Borta var velandet och osäkerheten, och kvar fanns bara kärleken. Nu är mitt liv något hjärtskärande vackert. Jag bor äntligen någonstans där jag känner mig trygg, och där jag är omgiven av skönhet. Och då inte minst den där långa gudalika saken med mörka lockar och ett veck i mungipan som jag måste kyssa varje gång han ler. Han den där som varje, varje, varje dag försöker kyssa bort min ångest och mina rädslor, och som berättar för mig oavbrutet hur vacker, intelligent och underbar jag är. Hur otroligt älskad jag är.
Han som har mer kärlek i sin blick när han ser på mig än vad som får plats i ett hjärta. Vi bor tillsammans i en lägenhet vi köpte nästan med en gång efter att han bestämt sig för mig, och jag efter lite om och men vågat bestämma mig för honom, igen. Det är en mjuk och lugn plats som vi fyllt med ljusa nyanser av blått, vitt och grått och där vi känner kärlek för varje rum. För det är en trea. Vi visste nämligen att vi nog skulle vilja bli en till. Sagt och gjort. I maj fick vi ett plus på stickan och när jag berättade det för min älskade grät han för att han blev så lycklig.
Det gör vi för övrigt ganska ofta. Vi bråkar nog aldrig riktigt och vi pratar fortfarande med varandra hela nätter ibland, och vi älskar varandra så det gör ont.
När jag skriver det här så rör sig en liten kille i magen, det där lilla mörklockiga underverket jag brukade önska mig så jag blev yr i huvudet. I januari kommer han och vänder upp och ned på vår värld som vi redan älskar så. Det är läskigt, stort och nästintill svindlande, och varje dag är jag livrädd att förlora allting - för det är svårt att vara lycklig när man inte riktigt vet hur man gör. Men vi gör vårt bästa varje dag, och min älskade gör det lite lättare hela tiden. För nu lever jag inte bara någonstans i närheten av lyckan, utan jag går in i den varje dag. Den ligger bredvid mig, och kysser mig på pannan, den ligger på min hud och letar sig in vare sig jag vill eller inte.
Och en dag, mina kära vänner, så vaknar man upp och inser att man kanske visst tror på lyckliga slut, att det finns en plats i världen, även för små Kameliaflickor.
Tack för att ni läst.
/K.
