lördag 28 januari 2012

det kommer annat i mellan och det är bra.

Jag tror jag undviker er för att jag försöker undvika mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är när jag inte kan skriva så som jag brukar. När kärleken inte omringar allt. Jag sover mycket, drömmer mardrömmar, fruktansvärda mardrömmar, varje natt. Men jag drömmer om honom också. Vilken ironi eller hur? Att enda sättet, enda stället där jag kan få vara nära honom, är där mardrömmarna också finns.

I torsdags var jag hos mormor, fick Övertalning av Austen, och önskar jag fick gömma mig i dess sidor dom närmaste dagarna. Men jag har 150 sidor facklitteratur om medeltidens litteraturhistoria, en halv roman och en bokanalys som behöver bli gjorda. Efter mormor så mötte jag upp älskade killkompisen Mikey, gick i affärer och åt sushi/yakiniku. Pratade om livet i allmänhet, sådär som man gör med pojkarna, lite avslappnat och härligt ytligt, drack té och bara gladde mig åt hans smilgropar och hans minspel. Just hans ansiktsrörelser, och så små saker som sättet att gå, eller dom olika röstlägena, tryggheten när man känt någon länge och kan allt det där utantill, men ändå ses tillräckligt sällan för att man ska uppskatta det och inte bli hemmablind.

Igår var det skola med min hopplösa klass och min fladdriga lärare, följt av nytt id-kort hos polisen. Min bild blev hemsk. Nej, alltså, på riktigt, hemsk. Jag ser ut som en riktigt sliten ensamstående flerbarnsmamma som har minst tre jobb. Vilket vore okej om jag inte var en ung singeltjej på 20-någonting. Och då var det ändå försök nummer två, på försök nummer ett, såg jag precis ut som jag föreställer mig att mr Rochesters första fru såg ut. Ni vet den psyksjuka som bits och hålls instängd i ett vindsrum i Jane Eyre? Vågade mig dock inte på ett tredje försök, så jag fann mig i mitt öde och gav upp.

Nu ska jag strax iväg till stan. Ska möta upp Chloé, för att leta efter födelsedagspresent till Minnie. Ikväll blir det middag hos födelsedagsflickan med hela gardet, vilket lär bli jättetrevligt, bortsett från att jag inte kan gå med ut efter. Sliten tvåbarnsmamma bild till trots så är jag faktiskt typen som alltid blir leggad, ofta mest för sakens skull, men ändå. Så det lär bli en tidig kväll för mig, men det är kanske lika bra. Önska mig lycka till med presentletandet, känner mig helt oinspirerad och allmänt velig. Helst blir det någon bok, om jag får bestämma. Älskar verkligen att köpa böcker till folk.

onsdag 25 januari 2012

list it.

I brist på annat så kör vi en liten onsdagslista, för att fira att vi överlevt ännu en halv vecka. Eller något. Stulen nästan rakt av från Nio till Fem bloggen, som i sin tur tagit den från någon annan.

1. Hur gammal är du om fem år?
Inte ens trettio.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med idag?
Åh, ingen annan än mig själv. På jobbet går man lite om varandra.

3. Hur lång är du?
164 cm, men det står 165 på mitt id-kort.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Mogambo (Clark Gable, Ava Gardner, Grace Kelly)

5. Vem ringde du senast/vem ringde dig senast?
Tintin (kan vi kalla honom)/ Minnie (som fyller år idag!)

6. Senast skickade sms/senast mottagna?
"Det är så jävla sällsynt bara. Känslosamt brukar liksom bli hett men okomplicerat kan lätt bli platt. Jag har precis hämtat boken om litteraturhistoria. Själv då?"

"Jag förstår, jag förstår. Nu ska jag spela hockey."

7. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Ring om du har mycket info som ska fram snabbt, annars sms. Kravlöst och bra.

8. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Hm. Gifta.

9. När såg du senast din mamma?
Helgen innan senaste. Kanske?

10. Vilken ögonfärg har du?
Åh, den är mörkast av alla mörkbruna.

11. När vaknade du idag?
Vaknar ju varje timme, men vaknade och gick upp 05.45.

12. Vilken är din favoritjulsång?
Have yourself a merry little christmas.

13. Vilken är din favoritplats?
På hans axel, under hans hals, mot hans nyckelben, i hans händer. Fortfarande.

14. Vilken plats föredrar du minst?
Vårdcentralen.

15. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Vitt hus på landet, hoppas, hoppas, hoppas.

16. Vad skrämde dig om natten som barn?
Åh herregud ni vill inte veta. Isblåa genomskinliga ögon och doften av alkohol.

17. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
På riktigt? Måste varit Julina någon gång i lördags mellan andra och tredje flaskan prosecco, efter Melissa Horn playlistan, men innan den med Glee.

18. Hur stor är din säng?
160 himmelska centimeter.

19. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar. Men väldigt stationerad.

20. Sover du med eller utan kläder?
Sover egentligen helst utan, men har någon underlig grej för just sovkläder och söta hemma-outfits.

21. Hur många kuddar har du i sängen?
6 stycken vanliga, alla helt oumbärliga. Och så några till när det är prydnadsdags.

22. Hur många landskap har du bott i?
Ett.

23. Hur många städer har du bott i?
En. (Fan vad ocreddigt detta känns nu då...)

24. Skor, strumpor, eller barfota?
Barfota, tror det är en thai-grej.

25. Är du social?
Beror nog på vem man frågar. Känner mig totalt socialt missanpassad 99% av tiden, har svårt att ställa frågor och intressera mig för folk, samt att samtala med främlingar hur som helst. Men vissa tycker jag är en riktig mingelprinsessa så jag vet inte. Men, nej?

26. Vilken är din favoritglass?
Päron och melon, sorbet, och så älskar jag mjukglass. Brukar äta det till lunch vissa dagar.

27. Favoritefterätt?
Har ingen, är ingen desserttjej. Men allt med maräng och bär är bra.

28. Tycker du om kinamat?
Ja, och det ska gärna vara väldigt enkelt och nästan lite slarvigt. Pluspoäng för klyschiga lyktor, vinkande lycko-katter och en massa rött. Det är en del av grejen liksom.

29. Tycker du om kaffe?
Nej.

30. Vad dricker du till frukost?
Grönt té, kanske ett glas juice (apelsin/ananas).

31. Sover du på någon särskild sida?
Innerst/höger sida om det är någon jag gillar, ytterst/vänster sida om jag egentligen helst skulle vara någon annanstans. Har jag märkt.

32. Tycker du om att mysa/kela?
Är på riktigt allergisk mot båda orden. Men jag tycker om hud, ja, det gör jag.

33. Är du en beroendemänniska?
Tycker den här formuleringen är lite konstig. Tänkte svara på frågan ändå. Men nu stör formuleringen mig så mycket att jag inte kan.

34. Känner du någon med samma födelsedag som din?
En tjej i skolan hade samma födelsedag som mig. Oerhört frustrerande då dom satte upp provresultat på en lista med personnummer (6 första siffrorna.)

35. Vill du ha barn?
Men. Känns som det är det enda jag skriver, tänker, drömmer om.

36. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, tycker inte min tyska räknas, och verkligen inte min skolspanska.

37. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, men polisbil. Till sjukhuset alltså, annars hade det varit lagom irrelevant.

38. Föredrar du havet eller simbassäng?
Havet. Men det är ju definitivt lite lättare att träningssimma i en pool.

39. Vad spenderar du helst pengar på?
Mat! Och museum/hudvård/smink/inredning/presenter/snittblommor.

40. Äger du dyrbara smycken?
Nej, faktiskt inte. Dyraste är nog diamantringen från mamma.

41. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Ett hus på landet, Antikrundan, Slottsliv, allt med Gordon Ramsay.

42. Kan du rulla med tungan?
Haha. Tänk om det här vore en anställningsintervju. Hahaha.

43. Vem är den roligaste människan du känner?
Minnie är nog den som får flest att skratta, oftast och snabbast.

44. Sover du med gosedjur?
Jag har som sagt 6 kuddar, får inte plats med så mycket mer.

45. Vad har du för ringsignal?
Ljudlöst is the shit.

46. Har du kvar klädesplagg från när du var liten?
Dopklänningen med spets och sidenband.

47. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Ett fotoalbum som jag fick från mormor.

48. Flirtar du mycket?
Oh-ja. Alldeles för mycket kanske.

49. Vilken var den senaste boken du läste?
Läser som sagt en litteraturhistorie-bok just nu.

50. Läser du någon dagstidning?
SvD och DN, men bara kulturdelen.

51. Prenumererar du på någon tidning?
Elle interiör, och just nu Elle mat&vin också.

52. Dansar du i bilen?
Sittdansar nog alltid om det spelas sån musik.

53. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Skriver ofta ner samma saker; come what may, this too shall pass och jag tänker aldrig mera älska någon som inte vet vad kärlek är. Som påminnelser.

54. När var du i kyrkan senast?
I höstas.

55. Är du lycklig?
Jag vet inte. Tycker ni det?

tisdag 24 januari 2012

och fast jag bara skriver om vardagen så saknar jag dig varje natt.

Ja, jag tappade min plånbok i lördags. Vilket såklart komplicerar allt väldigt mycket. Har inget pass, utan bara mitt internationella id-kort, och ingen förenklad inloggningskod till banken. Kan därför inte få ett nytt bankkort utan ett nytt id-kort. Och kan inte få ett nytt id kort utan papper från skatteverket samt en anhörig som legitimerar sig. Vilket kära pappa såklart har tid med tidigast fredag. Vilket innebär att jag får mitt nya id-kort först nästa vecka, bankkortet veckan efter det, och koden som skickas separat, i värsta fall, veckan efter det. Och tills dess har jag inte tillgång till en enda krona. Livet är så roligt, non?

Men det kunde varit värre, det kunde varit en plånbok jag tyckte om, eller ännu värre, min iphone. I söndags såg jag My Week with Marilyn på bio (tur att man har vänner som bjuder när livet går emot en) och jag blev alldeles för berörd. Satt där med en smygande obehagskänsla av hur väl jag identifierade mig med den där eviga sorgen i bakgrunden av även det högsta skrattet, och den där desperata önskan, och behovet av att någon, vem som helst, ska älska en. Den där känslan av att man inte finns annars. Att hur man än skulle vilja vara någon annan, så vet man ändå i hjärtat att man inte kan vara mer. Instabiliteten, det destruktiva, det lilla, lilla sköra som stundtals tar över allt, allt, allt. Hur älskad man än blir påmind om att man är, varje dag. Quod nutrit me destruit.

Igår städade, diskade och tvättade jag för första gången på en månad, Minnie och Chloé kom över på kycklingpasta, grönt té och mörk choklad med havssalt på kvällen, och sedan läste jag om antikens litteraturhistoria till skolan på fredag. Idag har jag sjukanmält mig och hela huvudet snurrar av illamående. Tanken är att jag ska laga broccoli och bacon paj, läsa ännu mer, och hämta ett av mina fantastiskt fluffiga täcken till soffan, där det är jag och How to Marry a Millionaire, Mogambo, Breakfast at Tiffanys eller något annat vackert som gäller.

Och ni, jag hade rätt om pojken. Min kompis sa att hans kompis sa att han pratat om mig hela vägen hem i bilen och att han ville ha mitt nummer, och då sa min kompis till hans kompis att det var besvarat, och det känns som att vi är 16 år gamla, och allt är bara oskyldigt och fnittrigt och jag älskar den här stunden. När allt bara är enkelt och hjärtat än så länge bara har saker att le åt och ingenting skaver än. Man behöver mer sånt. Och sen borde man nog bara hoppa över dejtandet helt.

söndag 22 januari 2012

sånt man funderar över när man vaknar själv en söndag i januari.

Som jag kanske nämnt tidigare så älskar jag att göra listor. På allt. Och självklart har jag även en lista på 48 punkter som innehåller vad jag vill och inte vill ha i en kille. Känner dock att det är dags att fundera ut det igen, nu när jag är lite äldre, och förhoppningsvis lite visare. Nu när jag har älskat och varit kär. Och gärna något som är mer konkret än en fyra dussin lång lista.

Utseende: Jag vill så gärna tro att den här punkten inte är viktig för mig, men nog har jag en typ. En lång, bredaxlad sådan, gärna med bra benstruktur. Måste också erkänna att jag bara dras till svenska killar. Kan bero på att jag själv har andra färger och helst tittar på något annat än det jag ser i spegeln varje dag. Eller att jag älskar blandbarn och tänker långsiktigt. Annars tänker jag väl mer på att han ska ha händer som känns, och ögon som ser på mig som om jag är det finaste som finns.

Yrke: Här kan jag helt ärligt säga att jag inte bryr mig. Jag har dejtat musiker, jurister, butikschefer, dörrvakter, livscoacher, bartenders, poker-spelare, allehanda esteter, kockar, byggkillar, personliga tränare osv. Min första kärlek jobbade i min videobutik. Ja ni förstår. En snickare skulle jag dock vilja ha. Finns så många svenska snickarkillar och jag har inte snubblat över en enda. Men jobbnarkomaner har jag fått nog av på ett tag.

Intressen: När jag var yngre trodde jag att jag behövde en konstnärskille. Som älskar museum, tar med mig på balett, och gärna är svårförstådd och sitter uppe och röker i fönstret, eller gråter över sin skrivarångest. Nu har jag insett att en kille med egna intressen är att föredra, även om han måste kunna ta del av min värld också. Men han måste vilja läsa. Och jag säger vilja för det är ganska svårt att hitta någon som inte hellre gymmar eller tar en öl med grabbarna. Men viljan ska finnas där. För med mig tillkommer en himla massa bok-bagage.

Personlighet: Lugn och stabil (för jag är hetsig som fan), men med ett sånt där skratt som får en själv att skratta. Ödmjukt intelligent (för jag är en liten besserwisser) och med bra tålamod. Med hög självkänsla, och mycket integritet. Som stöttar och utmanar. Som vågar säga emot men som kan stilla mitt hjärta. Viktigast för mig är att det är någon som är självständig och inte låter mig ta över för mycket. Som får mig att vilja vara bättre.

Övrigt: Får gärna vara välutrustad, ha en båt/kunna segla, välklädd (då jag märkt att jag tittar mer på en fulsnygg kille med klädkoll, än en döläcker i ljusa jeans och för liten t-shirt med rocktryck), tribals och kinesiska tecken tatueringar går helt åt helvete bort, och jag skulle helst vilja träffa någon som fungerar med alla mina vänner. Oavsett om dom är creddigt söder, knepigt konstnärliga eller högljutt skämtsamma. Som kan gå på par-middag (ja, hjälp) eller ta en fika med mig och bästa killkompisen. En allt i allo kille, ska det vara så jävla svårt att hitta liksom. Och så får han inte, inte, inte lyssna på trance eller dödsrock, äta med öppen mun eller snusa.

Slutar nu för jag märker själv hur jag skulle kunna skriva en bok om allt en kille inte får göra eller vara, och det är inte särskilt produktivt att tänka så. Snart är det söndagsfika med den här fina flickan och efter det ska jag antingen gå på bio med några flicks, alternativt åka hem och krama sönder lillebror, diskutera klassiskt med papi, och avsluta hos mig själv med någon Marilyn Monroe film. Igår var jag hos Julina och åt sushi, drack prosecco och cava, och blinkade förföriskt åt en lång bredaxlad sak, iklädd en crémevit stickad tröja, som satt i gungstolen och drack kaffe när vi andra alkoholiserade oss, ganska tystlåten, med med ögon som konstant kisar, så det ser ut som att han ler hela tiden. Och vet ni, jag är ganska säker på att han blinkade tillbaks.

fredag 20 januari 2012

jag hör ditt namn och det känns fortfarande.

Vet inte varför mitt senaste inlägg blev postat först igår, var ju såklart i onsdags som spelningen var. Det var packat med folk och jag var sådär fladdrigt överhypad som bara jag kan vara. Musikern kom också. Tyvärr. Känslomässig huvudvärk deluxe. Vet inte ens hur jag ska beskriva vilken katastrof det var att ha honom där samtidigt som mina vänner. Eller vilket förödande beslut det var att följa med honom hem, eller varför jag drog sju på morgonen medan han fortfarande sov. Eller hur mycket mitt hjärta värkte efter N där i folkmassan mitt i allt det där kindpussandet. Nu har jag precis tagit ett långt bad och lyssnar på Maggio för att dra igång den här tjejhelgen (vilket är precis vad man behöver när man gjort sig av med ännu en pojke). Ikväll ska jag på middag hos Friday med lite flickor, och jag tänkte ta med en flaska av favorit-proseccon för att fira releasen, igen. Hon var så vacker och duktig min kära F!

I övrigt så tänker jag jättemycket på skrivandet just nu. Får ingen ordning på det, ena sekunden har jag tusen saker att berätta och den andra så kommer jag inte på någonting alls. Har olika idéer, som, så fort man tänker på dom för länge, falnar och inte alls går att brinna för som jag vill. Har det där inpräntat i huvudet om att man ska skriva det man kan, och hjärtat vill följa det rådet, men samtidigt så kan man inte skriva ännu en kärlekshistoria. Är så rädd för alla klyschor som det kan innebära, eller förutsägbara händelseförlopp som kanske kommer lyckas smyga sig på en utan att man märker det. Och ska man skriva om kärlek, så måste det vara mer än en kärlekshistoria, det måste vara något som känns i fingertopparna när man skriver, och i andetagen när man läser. Men hur, hur, hur?

torsdag 19 januari 2012

dagen,dagen,dagen.

Det blev ingen tidigt bio i måndags, vi bestämde oss för att äta indiskt, ta en kvällsfika, och gå på halv tio bion istället. Har fjärilar i magen inför idag, fast det inte ens är min spelning. Ska bli så härligt att träffa alla och umgås, och jag är så stolt och glad över Friday! Finns också en stor chans att musikern kommer och det skulle innebära att han får träffa i princip alla mina närmaste vänner, vilket gör mig otroligt nervös. Vet inte alls om jag ska ge honom en tafatt kram eller kyssa honom tills luften tar slut. Och är, sorgligt nog, orolig för vad alla ska tycka, tänka, säga. Eller, dom får säga vad dom vill, men jag vill inte höra det. Inte höra att han borde vara äldre, och klä sig annorlunda, eller gymma mer. Inte få förmanande råd och kommentarer om att han är fel för mig. För sånt är människor otroligt bra på att säga. Skulle helst av allt be honom inte komma, så jag får fortsätta ha honom i vår lilla värld där i Vasastan, i en lägenhet varm av alla ljus, med vin i whiskeyglas, hans händer i mitt hår och hans sånger i luften. Är så rädd att något utifrån ska ta sig in och förstöra allting. Gud nåde den som himlar med ögonen eller gör något liknande idag.

Jag insåg såklart att allt jag vill ha på mig är i tvätten, så jag kör på lördagens outfit igen. Grå mockaleggings, viktoriansk blus med krås i urringning och ärmar, och kort mörkblå kavaj. Till det kör jag alla mina favorit smycken och vardagsklackarna. Jag doftar Flowerbomb och är taggad till tusen. Vi ses där!

måndag 16 januari 2012

jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara vet att jag måste göra det.

Efter en helg fylld av tårar, bubbel, tapas i Gamla stan, flera cafébesök, after hours häng på stammisbaren, och tröstshopping, så är jag nästan på väg tillbaka. Har bytt ut förra veckans blekrosa tulpaner mot krispigt vita, bestämt mig för att inte skicka mer sms till någon utav männen, och ska strax måla om naglarna. Petitesser tänker ni, framsteg säger jag.

Har faktiskt saknat er. Den här veckan bjuder på jobb, terapi, personalmöte och skola i vanlig ordning, men en favorit är tillbaka i stan efter en månad i sydamerika, en annan vacker flicka landar från Irland imorgon, och på onsdag har den här flickan spelning/releasefest på Södra teatern, vilket kommer innebära en massa underbara och talangfulla människor samlade på en och samma plats. Är ni i Stockholm tycker jag ni ska komma dit och trängas, njuta och kanske se en Kameliaflicka kindpussas och vara allmänt lycklig för första gången på veckor. Sedan kan ju hela den här veckan också gå åt helvete men så mycket otur hoppas jag att inte ens jag har.

Nu ska jag föna håret, fundera ut vilken av alla nya blusar jag ska inviga, och om jag vill vara silkigt vinröd, eller svalt ljusgrå och matt, och sedan ska jag ta en tidig bio med några killkompisar, för det tycks vara den enda manliga kontakten som inte gör mig dum i huvudet eller som skär i hjärtat.

torsdag 12 januari 2012

att inte finnas.

Jag uppdaterar inte så mycket just nu, av den enkla anledningen att jag har en svacka. Jag känner mig deprimerad, sover antingen inte alls, eller tar dubbla dosen av alla tabletter för att sova bort halva dygn. Jag gör fortfarande saker, går på mn värdelösa terapi, eller fikar med världens underbaraste vänner. Men ingenting känns. Det är mer det. Och det är ju det jag skriver om här. Allt som känns. För första gången på flera år har jag ingen kille i mitt liv. Och, sorgligt nog, så får det mig att må såhär. Hamna i mitt vakuum.

Jag dör inte längre. Det har slutat nu. Eller upphört ett litet tag. Det har slutat tära, vittra, falla sönder. Nu känner jag mer att det är tomt. Knack, knack, ingen hemma. Nu när jagandas så är jag rädd att någon ska höra hur ihåligt det är och peka ut mig som den lögn jag är. Jag känner allt under bröstkorgen och nedåt, allt från axlarna och upp. Men det mittemellan är liksom inte där. Börjar redan känna mig lite konkav. Det lutar inåt och ingenting tar emot. Jag undrar om det syns? Om man kan höra att orden jag säger inte har någon kraft, inte vilar på någonting riktigt, utan bara förstärks av det inre ekot som försöker fylla ut utrymme och imitera tanke och känsla?

Nu ska jag äta, sedan ska jag fika med en vän, och äta middag med en annan. Jag börjar dock tro att ingenting är på riktigt, inte ens ni.

måndag 9 januari 2012

ännu ett kapitel, men som bara finns skrivet mellan raderna.

Men däremellan då? Mellan ett brev som blev läst för sent, och en förvirrande söndagsmorgon; vad hände egentligen där?

När jag hörde av mig så tyckte vi såklart båda att det var väldigt konstigt (och ändå inte, historien om oss upphör inte att förvåna) att första gången som vi hörs på månader är när jag råkar hitta det enda han någonsin skrivit till mig, på hans födelsedag, den första utan honom sedan vi lärde känna varandra. Så han bad om att få ringa dagen efter. Vilket jag såklart sade ja till, dum som jag är, naiv nog att tro att vi skulle kunna ha någon form av vänskaplig relation. Så han ringer, och det är distanserat artigt, men ändå omtänksamt familjärt på samma gång och sedan lägger vi på. Men sedan, i samma naiva anda, så föreslår jag att det vore trevligt att ses, säga hej hej någonstans och ta ett glas. Och han, idioten instämmer såklart. Men kvällen går och vi lyckas inte riktigt ta oss från våra respektive liv, trots intensivt smsande och tillslut blir det för sent att ses, enligt mig.

K: Tror vi får ge upp. Verkar inte gå det här. Men vi gjorde i alla fall ett halvhjärtat försök :)
J: Eller kanske ett helhjärtat? Att ge upp nu känns tråkigt.
K: Ett helhjärtat försök hade förmodligen inneburit att vi faktiskt setts.
J: Det kan fortfarande gå, om du vill.

Vilket leder till att han efter väldigt mycket om och men kommer hit fem på morgonen, efter att ha somnat på tunnelbanan och åkt nästan en halvtimme i fel riktning, inte fått tag på en taxi, och efter 20 minuters väntan i minusgrader, åker tillbaka hela vägen och kommer hit. Men hittills, hittills är allt helt i sin ordning. Han kommer in och vi dricker té, pratar civiliserat på varsin sida av soffan. Jag har inte tänt några ljus, jag är fullt påklädd och inställd på att stanna i vardagsrummet (J vid den tiden på natten brukar innebära att jag tänt ljus i sovrummet, möter honom iklädd endast sidenmorgonrock och parfym, men i bästa fall någon form av lättklädd utstyrsel, och sedan bestämt återgår till min säng). Men den här gången tänkte jag verkligen att nu, nu ska vi inte vara sådär destruktivt hopplösa som bara vi kan vara, utan nu ska vi minnsann dricka té.

Efter en stund så säger han att han vill gå och lägga sig, och jag erbjuder mig att bädda i soffan, på vilket han svarar med ett skratt och höjda ögonbryn, innan han går och lägger sig i min säng, utan tröja men med jeans på sig. Och jag är för trött för att protestera, följer efter i linne och sovshorts. Och allt är fortfarande mer än okej. Vi pratar om hur vi inte är attraherade av varandra längre, vi brukade vara elektriska, man kunde liksom ta på det, och nu är det inte så. Och sedan så pratar vi om oss. Hur dåligt allt slutade, hur fint allting var, allt vi ångrar och allt vi kände. Jag försöker byta ämne, och frågar hur han har det, vad han gör nu för tiden hela dagarna. Och då helt plötsligt så drar han mig till sig, lägger armarna om mig, håller om så hårt att jag inte kan andas, begraver sitt ansikte mot min hals, och jag känner hur han drar in doften av mig med varje andetag. Och sedan ligger vi så länge, länge, då och då försöker jag göra något svagt försök att dra mig bort, bara för att känna hur han håller hårdare. Och mitt hjärta slår förvånansvärt fort, fast vi ligger helt stilla, och jag inser att helvete det är fortfarande där. Jag kom bara inte ihåg det. Jag hade bara glömt hur han kändes. Tillslut drar jag mig ändå ur, och vi är båda tysta, ingen av oss vet vad vi ska säga. Men när han sedan börjar prata så går det inte att få tyst på honom, trots att jag ber honom att inte säga något.

J: Jag. Jag vet inte riktigt. Jag känner mig så förvirrad. Alltså jag känner så mycket. Jag vet inte om jag borde säga allt jag känner just nu.
K: Nej gör inte det, snälla gör inte det.
J: Jag är verkligen jättelycklig just nu, den jag är med är perfekt, hon är underbar, allt är verkligen jättebra.
K: Jag vet, och jag är glad för dig, jag vill att du ska vara lycklig.
J: Låt mig prata.
K: Du borde inte.
J: Jag måste. Jag är så lycklig men du kommer liksom alltid vara... du är liksom... speciell för mig. Jag kommer alltid bry mig om dig, alltid undra hur du har det. Du betyder så mycket för mig.
K: Snälla J, du är trött, och vi har båda druckit ikväll. Du är bara trött.
J: Jag visste att du skulle säga något sånt. Men det är inte så. Jag vill säga det här. Och samtidigt vet jag inte vad det är jag vill säga. Jag känner mig så konstig. Du och jag, det är speciellt. En del av mig kommer alltid att ha känslor för dig, och kommer aldrig att glömma dig. Vi fick aldrig en riktigt chans. Och en del av mig glad för det, för då kunde vi inte förstöra det, då kan jag alltid minnas oss som det vi hade... men en annan del, en annan del känner fortfarande... väntar fortfarande på att vi ska få den där chansen.
K: Jag vet.
J: Och jag har varit långt ifrån perfekt, men när jag ser tillbaka på allt så blir jag så ledsen för att vi inte tog det för vad det var, och för att vi blandade in saker som inte spelade någon roll. Vi kanske inte var som andra par, men det vi hade var så fantastiskt, det bra var sånt som andra drömmer om.
K: ... men vi jämförde bara oss med mallen för vad ett förhållande är, och när det inte stämde in på oss, så trodde vi att det inte var på riktigt.
J: Ja, precis.
K: Du borde inte kommit hit.
J: Jo, verkligen.
K: Nej. Vi kan inte prata om sånt här, du borde inte ligga här, med mig.
J: För att?
K: För att det finns folk som skulle bli ledsna.
J: Jag bryr mig verkligen inte just nu. Det enda jag bryr mig om just nu, är dig och mig. Och vi behövde det här, jag gjorde i alla fall det. Och jag tycker folk borde ha förståelse för det, för oss. Har dom inte det är det fel på dom.
K: Kan man verkligen vara så speciella för varandra?
J: Ja, det kan man. Och jag tror inte att vi kommer kunna avsluta det här på väldigt länge.

Och han drar mig till sig, jag ligger i hans armar, och vi rör bara vid varandra mjukt och ligger med våra ansikten mot den andras hud och jag viskar att han inte får somna, för då blir det morgon snart och sedan kommer vi inte ses på väldigt, väldigt länge. Och han säger att vi kan prata mer när vi vaknar, smeker min hand i sömnen. Men han försöker inte för en sekund att göra något mer, även om jag märker att han kontemplerar att kyssa mig, och andas väldigt tungt, tar djupa andetag som för att få så mycket som möjligt medan han kan.

Och det hade ju kunnat vara bra så, eller hur? Vi hade kunnat säga allt det där, fortsätta med våra enskilda liv, och känna att vi ändå vet, var vi har varandra. Men sedan skulle jag sätta in min mobil i laddaren och ta ut hans, och då ser jag att han har hennes bild som bakgrund, och inget knapplås. Så jag gör något jag aldrig gjort förut, och aldrig skulle göra under andra omständigheter, något som är så otroligt olikt mig. Jag läser hans sms. Från och till henne. Och min värld går sönder litegrann, på ett sätt som gör att ingenting någonsin kan bli som förut. För inte bara skriver han att han älskar henne, vilket jag verkligen inte trodde att han gjorde, och kallar henne älskling i varje sms, gör hjärtan och dylikt. Nej, han ljuger också. När han planerat att träffa mig, har han skickat minst tre sms där han uttrycker sin kärlek för henne (jag älskar dig, älskling, du vet väl det? jag älskar dig mest, du är det finaste som finns. du vet väl det?) och sedan har han i tre sms till skrivit kärleksfullt och övertygande om att han är hos en killkompis och ringer henne imorgon (oj det blev så tokigt här med tågen, åker hem med den här killen, men du är världens bästa flickvän, och jag hoppas du vet att jag älskar dig?). Och nu tror ni att jag blev ledsen för att han känner så för henne? Men då känner ni inte mig alls.

Jag blev arg. Jag blev arg för att han inte har sagt till mig att han älskar henne. Jag blev arg för att jag inte visste att hon var... viktig. Jag visste att han var lycklig och det är ju helt okej, men lycklig kan man vara med så många människor om man är lagd åt det hållet, och jag visste att hon var underbar, men vem är inte det, bara man är söt nog så är man ju underbar. Men att hon skulle vara viktig. Det är ju jag som är viktig. Och jag blev ledsen, och arg, för att han inte bara ljuger litegrann, han förskönar och gör lögnen till kärlek. Han fick mig att tappa den respekt jag hade kvar för honom, och min bristfälliga tro på relationer och känslor, den bara dog lite mer. Han har fått mig att ifrågasätta, inte bara honom, utan alla. Och jag blev arg, så otroligt arg, för att han satt mig i den situationen, att jag på något sätt också, utan att hon vet det, har sårat den här lilla förälskade flickan. Och jag tänker på E och hur jag var den andra i två år, och jag tänker på N som inte heller vet vad kärlek är, och jag undrar hur fan det kommer sig att alla jag älskar gör mig besviken, och visar sig vara något helt annat än vad jag tror. Så jag slår och knuffar på honom tills han vaknar och säger sammanbitet och kallt att han måste gå. Han ligger kvar och mumlar om att sova lite till, och jag knuffar hårdare. Fortsätter upprepa att han måste vakna och försvinna, flera gånger till, innan han förstår vad som pågår.

- Jag är allvarlig. Du måste gå nu. Du kan inte ligga kvar här en sekund till. Du måste verkligen bara gå nu. Nu, genast.
- Okej... okej, jag går...
- Tror du att vi älskade varandra? Frågar jag efter en stunds tystnad, när jag väntar på att han ska klä på sig.
- Jag har redan sagt allt jag har att säga om oss, har jag inte det? Svarar han, letar efter sina tillhörigheter.
- Din mobil är här, säger jag föraktfullt och håller upp den, och med en blick så vet han. Han tar emot den, inte skamsen, bara trött.
- Jag visste inte att du älskar henne. Varför har du inte sagt att du älskar henne? Jag hade aldrig låtit dig komma hit då. Hur kan du göra så mot någon du älskar? Frågar jag, halvt anklagande, halvt föraktfullt, men mest besviket, när han sätter på sig jackan, och letar reda på sina skor ute i mörkret.
- Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort som har fått dig att känna såhär, säger han och står kvar i hallen, och jag vet att han menar det, men han har ändå inte förstått alls.
- Det är inte mig du borde be om ursäkt, svarar jag stilla och vänder mig om, ligger med ryggen mot dörren som så många gånger förr när han gått, men den här gången så vet jag ingenting om någonting.

Men ni vet ju, ni vet vad som skapat stormen i hjärtat. Det är inte några kärlekssms till någon annan, lögnerna eller allt han säger sig känna för mig. Det är, att anledningen till att jag varit så okej med att han har gått vidare, med att han är lycklig, orsaken till min storsinta acceptans, har varit att jag någonstans känt att jag ändå är jag. Och att vi ändå är vi. Och att en dag så kommer vi att få vår chans, att det kommer en tid för oss, bara inte nu. Att just nu behöver vi andra, och vi behöver vara ifrån varandra, för att en dag ha samlat kraft och glädje till oss. Jag har varit okej med att vi inte varit avslutade, för att jag kände att jag och J alltid skulle hitta tillbaka till varandra tillslut. Och nu? Nu är det också trasigt, precis som allt annat. Allting går liksom sönder. Och jag är så besviken, och arg, och ledsen för att han gör såhär. Men jag är lika jävla besviken, arg, och ledsen för att jag gör så mot mig själv.

att minnas sånt som brukade kännas.

Jag har så mycket tankar och känslor just nu, Vet inte ens hur jag ska formulera allt. Och samtidigt känns det som att jag måste göra det, och jag inte ska ligga här med ett ovädershjärta. Det började i fredags, vi skulle planera en kommande kulturkväll, skriva upp punkter som scen, akter, marknadsföring och kontakter, och jag hämtade ett block. Som visade sig vara det block som jag och J tog med till sjukhuset när jag var sjuk förra vintern. Och i det, hittade jag ett brev från honom, som jag inte sett tidigare. Och chocken, av hans existens, gjorde att jag började gråta. Jag har inte tänkt på honom på månader, inte känt någonting inför oss, ingenting annat än bitterljuv acceptans. Och så ser jag det.

Ring mig exakt när du vill. Vet att du aldrig skulle be mig om fler saker. Lite för mycket stolthet ibland. Hoppas du i alla fall känner någonstans att det kanske någon gång skulle gå. Hatar allt som har med sjukhus att göra. Känns som att allt alltid bara är skit och hemskt. Kunde inte följa med mamma en enda gång. Vore bättre om jag lät dig skriva det här, har väl inte riktigt samma ord. Undrar hur ett liknande brev skulle se ut, om det var du som skrev det. Både hoppas och inte på samma gång att jag får läsa något någon gång. Skulle ju betyda att det var jag som behövde ligga på det här idiotstället med alla andra. Låter löjligt men mår verkligen dåligt av att se dig såhär. Kanske märktes förut. Tror du har somnat nu. Kan ha fel, skulle inte förvåna mig om du tjuvlyssnar på raspet från pennan. När du läser det här sen kanske du får något att le åt (den vidriga handstilen alltså).

Ring mig när du vet något/ J.

Så skrev han mitt i natten efter fem timmar på en stol bredvid mig, innan han mot sin vilja åkte hem. Men jag låg och grät av smärta, eller sov av smärtstillande och minns verkligen inte. Och det gjorde så ont att minnas hur viktiga vi var för varandra, och hur mycket vi brydde oss om varandra, även om vi inte kunde erkänna det förens det redan var för sent. Så jag hörde av mig och det visade sig vara hans födelsedag. Och den stunden ledde i sin tur till ett ögonblick klockan nio imorse då jag slängde ut honom. Resten av dagen har jag skiftat mellan apati, ilska och tårar. N har inte tid att prata och musikern verkar ha tröttnat på mig, vilket är förståeligt så dubbla signaler som jag skickar ut. Så då återstår ni.

söndag 8 januari 2012

du är den enda som vet sanningen om mig i den här staden.


Ännu en lång stökig storstadskväll är över. Hjärtat är mer tomt än på länge. Dricker en kopp vanilj och rabarberté och ska snart få lägga mig i min underbara säng. Druckit cava, vilket lite känns som ett genomgående tema på mina utekvällar. Började först hemma med mojitos och tequila, och sedan gick jag ut en sväng. Blev Ljunggrens och Fasching och världen är så ytligt, hjärtskärande, inte alls min. Det finns kvällar då man inte kan bli lycklig hur man än gör. Musikern verkar inte heller vilja värma upp ensamheten eller dämpa min ångest. Och det är okej. Jag kan kanske inte både ha kakan och äta den. Smaka på hans hud men inte vilja ta in vem han är. Be honom hålla ihop bitarna av mitt hjärta utan att våga röra vid hans. Men gud vad jag hade behövt honom i natt. Det är så kallt. Men vill liksom inte be honom om någonting, när han kan vara ute och hitta någon som har kärlek kvar, vilket är vad han borde göra. Inte ligga instängd med någon som knappt vet vad det är längre, och som saknar någon annan när hon vaknar med honom. Varför kan jag inte bara vara okej?

lördag 7 januari 2012

tack gode gud för att man är tjej.

Har hittills haft en riktig tjej-helg. Gårdagen innehöll pasta och rödvin, minst 20 tända ljus och en väldig massa underbara men högst tvivelaktiga sånginsatser till Maggio, Britney och svenska 90-tals hits. Blev en väldigt sen kväll som resulterade i en tom box vin och två tomma chipspåsar. Vaknade för att förtära ännu mer pasta, och gråta till filmen Dagboken. Nu saknas bara ett paket glass och kakdeg för att man ska uppfylla klyschan på riktigt, men vi tänkte trycka i oss semlor istället.

Sedan ska jag ta ett långt bad för att få mig själv att se respektabel ut igen, sätta på mig något som svajar fint när man rör på sig och måla läpparna röda. Blir ett glas på Gondolen vid 22 och sedan får vi se. I övrigt skickade jag alldeles för mycket fyllesms igår om jag inte vågat läsa än, och är allmänt trött på män och kärlek. Men det känns ganska okej just nu.

Hörs senare darlings.

torsdag 5 januari 2012

jag ljuger så bra.

Jag är ledig idag, och har passat på att sova många mer timmar än jag egentligen behöver. Har så mycket känslor att sova bort. N ringde igår. Och det var ett väldigt konstigt samtal. Han kändes främmande, och jag kändes främmande, och vi kändes som ett minne. Så när vi lagt på hamnade vi i en lång, hopplös, sorgsen sms-diskussion. Och jag börjar inse att han verkligen aldrig kommer att kämpa för det här, eller ge mig en anledning till att göra det. Han kommer på riktigt låta oss försvinna. Så jag svalde allt så gott jag kunde och sms:ade musikern, för det är så jag alltid gör när jag inte får det jag behöver.


K: Är du vaken?
A: Ja... och jag har en existentiell livskris. Vad gör du?
K: Typ samma.
A: Okej... kom hit då?
K: Ligger redan i min säng. Och du börjar tidigt imorgon. Hur yttrar sig din kris?
A: Jag börjar inte tidigt imorgon, har sjukskrivit mig. Den yttrar sig i ångest, tårar och misslyckade låtar. Hade behövt dig här ikväll. Hur går det själv?
K: Men. Det här fungerar ju inte. Jag som är ledig imorgon. Och du... du behöver ju min hud. Varför har du inte sagt till för? Jag tycker tårar smakar vackert. K har tagit tre bad ikväll för det är bara då hon lyckas gråta. Nu ligger hon mest panikslagen och behöver andas någon annan.
A: Jag tänkte höra av mig, men orkade egentligen inte träffa någon, och tänkte att du ändå var upptagen. Men du hade ju kunnat andas mig och jag hade kunnat glömma den här dagen. Jag önskar att jag hade ett badkar. Och jag önskar att du låg i min säng nu.
K: Vet vad du menar. Quod me nutrit, me destruit, och så vidare. Tänkte också höra av mig när kvällen slutade vid nio istället för nu. Men tänkte att vi inte borde ses för mycket. Så jag åkte hem och nu längtar jag efter dina händer. Men det här hjälper lite, att du är vaken på andra sidan staden.
A: Jo, det hjälper lite, men samtidigt känner jag mig ännu mer konstig. Nu ska jag läsa mig trött. Vad gör du imorgon?
K: Då ska jag ordna en massa saker, och träffa lite människor, och sen ska jag låta dig kyssa bort allting.


Så ja, nu vet ni vad mina planer för idag är. Hörs imorgon finaste.

tisdag 3 januari 2012

för man kan inte älska någon som inte vet vad kärlek är.

"Nåå?" tänker väl ni, kanske. Vad är det egentligen som pågår i den där lägenheten i Vasastan, kommer Kameliaflickan påbörja ännu en hopplös kärlekshistoria? Jag vill i alla fall försäkra er om att jag inte har några som helst intentioner på att låta musikern bli långvarig. Jag känner mig så trött i hjärtat. Jag åker dit och han spelar nästan ingen musik alls för mig, tittar knappt på mig, rör bara vid mig när jag lutar mitt huvud mot hans axel och viskar att jag känner hur ångesten växer inuti mig, att det är en sån där kväll när jag måste gömma mig någonstans. I hans ord, eller hans musik, eller hans hud. Då kysser han mig, sådär varsamt som en trasig flicka behöver, och rör vid mig som om jag känns. Och jag behöver det, jag behöver det för förra veckan skickade jag följande sms till en vän mitt i natten:

Det känns som att jag dör inuti. Inte utanpå, utanpå finns jag. Men inuti känns det som att jag dör och jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta. Förstår du vad jag menar? Jag vill liksom inte dö, jag bara gör det ändå. Inuti.

Så ni förstår, när han är nära så får han det att sluta, i alla fall för en liten stund. För några minuter så vittrar jag inte sönder, och det tär inte på mig inifrån och ut. Någon kysser dig, och rör vid dig, och för en stund så blir du påmind om, stundtals till och med övertygad om, att du lever. Att du inte alls dör. För då skulle de där händerna inte kännas, och du skulle inte veta hur han smakar, eller hur otroligt blåa hans ögon faktiskt är när, när han är så nära att hans ögonfransar snuddar vid ditt ansikte då och då. Och så läker man, lite grann. Men mest av allt, mest av allt läker mina vänner, som svarar på ovanstående sms, kommer med spontana kärleksförklaringar, och påminner mig, ja, nästan övertygar mig, om att jag finns, och att jag är någon.

I övrigt så förstår jag mig inte alls på honom, vad jag gör där, eller vad jag egentligen håller på med. Jag bara vet att det gör det lite, lite bättre, och att jag måste få andas någonstans. Jag tror inte att han vet heller. Vad jag gör där, eller varför han vill ha mig där. Men nu gör vi det här ett litet tag till, några veckor i alla fall. Tills livet tar mig bort från den där känslan av att dö (som förföljer mig och liksom lurar i varje hjärtslag, andas man för djupt kommer döden dra med dig, andas du inte tillräckligt så kvävs du, andas du på fel sätt så kommer den få hjärtat att föra in det i blodet på dig, tills det rinner ut i allt du är och någonsin har varit.) Så jag måste, måste kyssa honom. Jag bara önskar att han förstod det, att han visste varför, och inte envisades med att dricka té och kolla på film, eller dagdrömma om att åka till Paris eller söka till scenskolan tillsammans. Jag vill inte ha allt det där, jag vill ha hans läppar på min rygg eller mina händer på hans nyckelben. Hud, och ännu mera hud.

Och vet ni vad N skrev när jag var där? Att han tänker på mig. Väldigt mycket. Och vad svarade jag? Bra, svarade jag. Inte mer, inte mindre. Man kan inte älska någon som inte vet vad kärlek är.

måndag 2 januari 2012

att vara självisk.

Jag sov bort större delen av dagen, skulle träffat massor med människor idag, men mådde inte bra imorse, och så kände jag att jag hade regnat bort om jag gått utanför dörren. Imorgon är det jobb igen, och närmaste dagarna är tacksamt nog fullbokade med vänner. Hade helst legat hemma resten av kvällen också, men insåg att jag inte skulle få plats med musikern någonstans innan helgen, så åker dit en stund istället.

Det känns så konstigt allting. Det tar emot i hjärtat att träffa honom, för jag är så rädd för att det ska bli knepigt, inte från mitt håll, men från hans. Men jag gör det i förebyggande syfte, för den där ångesten som jag vet kommer mitt i natten, eller som hugger till mitt i vardagen. Jag gör det, för att det lugnar mig, att kunna minnas en annan människas läppar, eller hur någon annan känns på min hud. Det gör saknaden efter N uthärdlig, på ett sätt som ingenting annat kan. Men det är något mer som gör att det känns fel att gömma mig bland smekningar och musik, och det är att jag har dåligt samvete. För att jag gör så mot någon egentligen är så himla fin. För att jag har gjort så förut och jag borde inte. Och jag försöker, ställer mig med huvudet lutat mot dörröppningen och påminner honom om att han inte får tycka om mig, i alla fall inte för mycket. Men då ser han så ledsen ut, och jag känner mig bara ännu sämre.

Men ja, nu åker jag dit. Tänker dock åka hem ikväll. Jag måste göra det. Hörs imorgon mina finaste.

söndag 1 januari 2012

nyårsafton, detaljer och sånt.

Gårdagen var en blandning av fantastisk och inte alls bra. Som nyår brukar vara i min ålder med andra ord. Bytte kläder 5 minuter innan jag skulle gå, min klänning var alldeles för söt och mer ämnat för ett sommarbröllop än en nyårsfest. Söt, det kunde jag vara, när jag var någons. Men inte fan kan man vara söt när man ska klara i sig i världen ensam, då behöver man sånt som säger: här är jag, och jävlas för fan inte med mig, för då bits jag. (Ja, alltså, det får ju gärna också säga "här är jag och jag är en intelligent tjej som är intressant att prata med" men jag tänker att mitt leende får göra den delen åt mig.) Blev tidigare nämnda kavaj, en kungsblå kjol som svajar när man går i den, och en grå glansig överdel från Elise Ryan. Lite korsettliknande men utan att man ser prostituerad ut, typ mer som ett klänningsliv. Kommer definitivt köra den kombinationen igen, very pretty.

Stressade iväg för att hämta biljetten, och kom sedan till Friday där jag åt en otroligt mysig middag med ett stort gäng jag aldrig träffat förut. Vi hade lika många flaskor bubbel som vi var folk, till förrätt blev det en spenatsallad med två olika ostar, honungsmelon och lufttorkad skinka, och sedan pressad potatis, färsk lax och romsås till huvudrätt (var så skönt att slippa den sedvanliga oxfilén, i alla fall ett år). Till efterrätt fanns det en uppsjö av julgodis som de gjort själva och en egen after eight glass. Allt som allt en himla trevlig måltid. Fanns också världens godaste tilltugg i form av ostpuffar som såg ut som vanlijdrömmar, och hemmagjorda kex. Friday hade dessutom gjort bordsplaceringar där hon skrivit våra namn med glasyr på pepparkakshjärtan, så sött. Vi smälte dessutom metall, vilket kändes så härligt Astrid Lindgren-aktigt, och åt fortune cookies, vilket påminde mig om min tid i USA när vi köpte billig chinese food, bara för att vi ville ha de där små lapparna. Jag har fortfarande inte förstått vad mina två bitar ska föreställa och mina lappar var ovanligt flummiga ("let your fantasies unwind" och, "make wise choices everyday") men ändå, så himla roligt.

Trodde jag skulle vara outsidern, både för att jag inte kände någon, och som vanligt är yngst, men kvällen var mycket trevlig, då alla jobbar inom musik, film, skriver böcker, är akademiker, eller hade studerat konstvetenskap. Min sorts människor, med andra ord. Det var en sådan där middag när alla har samtal med alla kors och tvärs över bordet, och blir så exalterade över olika ämnen att ljudnivån bara blir högre och högre. När den blev för hög avbröt man bara sitt nuvarande samtal och påbörjade ett nytt, först i normalton, tills det steg. Och så där höll det på.

Vid elva blev det hög tid att röra sig till klubben, och även om jag hade kul där, festade på och dansade mig sinneslöst klibbig till stängning, så kändes det bara inte som nyår. Det var för mycket folk, vid tolvslaget var jag inte med någon jag tycker om, när jag kom fram garderoben så hävdade dom att det var fullt (säljer man biljetter för 300 kronor till ett ställe som inte har garderobsplats åt folk?) och jag fick stå och ha en hetsig diskussion med personalen i en kvart. Tillslut gick dom med på att ta min jacka, men bara om jag lade den i en påse (?!) och checkade in den som en väska. Ja, ja.

Att en av mina vänner dessutom kände att det var läge att bråka med mig via sms och statusuppdateringar på fb (?!) för att jag inte hade tid att svara i telefon, gjorde mig inte direkt gladare. Men jag sprang runt bland olika dansgolv och sällskap, försökte dansa av mig det, och tomheten i hjärtat som är N. Var dock tvungen att hälsa på, och i viss mån umgås med, inte mindre än 4 killar under kvällen som jag haft något med, vilket kanske inte heller kändes fantastiskt. Men som sagt, vi dansade oss yra i huvudet, och få saker kan distrahera hjärtat mer än att dansa med pojkar och flickor som också vill göra samma sak. Vi dansade så att min ena väninna tappade sin väska, och det blev ett mindre projekt att hitta den. När vi gjort det så hade någon såklart stulit både mobil och bankkort.

Så en halvtimme efter stängning, när musikern sms:ar att han vill träffa mig, och en av de mer vettiga killarna som raggat på mig under kvällen står och stampar och undrar om jag ska med på efterfest, sitter jag med henne på trottoaren utanför, och hjälper henne ringa och spärra allting, medan hon gråter hysteriskt, så kände jag att nu, nu måste jag hem. Och hon måste verkligen hem. Viftade bort killen, tog hans nummer på mobilen, och henne i handen, ringde musikern och sade att jag hade lite grejer att ta itu med, att jag verkligen vill träffa honom även om det inte verkar så, men att vi får höras en annan dag, och så åkte jag hem till världens kallaste säng, och ett alldeles nytt år, med ingen annan än mig själv, men så är det.

För två år sedan, kanske till och med ett år sedan, så hade jag hånglat upp alla fyra av de män jag har ett förflutet med, dragit på efterfest med den där människan, och sedan åkt hem med musikern. Jag hade gjort allt det och skyllt på N, och mitt brustna hjärta, och vaknat upp med ångest idag. Istället sitter jag här i min favoritkofta och mina nya tofflor, väntar på att en ny säsong av Gossip girl ska ladda klart och skriver ett långt inlägg till er. Och det känns ändå bättre. Någon del av mig måste ju vara bättre, ha blivit bättre.