tisdag 29 november 2011

att göra slut, del två.

Vi gör annat mellan samtalen också. Vi ligger i soffan och tar in alla ord. Du visar bilder från jobbresan till Amsterdam, jag visar upp nya hus och trädgårdar från mina älskade mammabloggar, vi gör det för att det inte ska göra lika ont eller kännas lika förbannat jävla svårt. Du visar en ny film du har köpt med en fransk regissör du tror jag skulle gilla, och jag spelar upp nya låtar jag spelat in när jag och gitarristen jammat. Och jag får bita mig i tungan för att inte säga "åh, båtsightseeing, det måste vi göra i Stockholm i vår, det är ju med på vår lista", "titta N, titta vilka vackra franska fönster, såna vill jag att vi ska ha", "vad fin filmen verkar, vi kan väl titta på den nästa gång jag är här?" eller "du måste höra oss spela någon gång." Och allt det gör mig så ledsen, ledsen, ledsen.

Du försöker kyssa mig också. Både mina läppar som smakar salt från när jag tittat bort och gråtit, och det där jävla stället bakom örat som är ditt. Men det klarar jag inte alls, hur jobbigt jävla som vanligt allting än känns, jag drar mig panikslaget undan och viskar "nej, snälla inte så, gör inte så." Och sedan så flyr jag in i badrummet, upprepade gånger, för att gråta, gråta, gråta och hitta något sätt att fortsätta andas, innan jag diskret torkar bort sorgen och lägger mig bredvid dig igen. En gång så missar jag en tår, den har dröjt sig kvar i ögonvrån, och du smeker bort den så mjukt du bara kan. Jag, som försökt prata bort den med något fånigt och banalt samtalsämne, blundar och bitar ihop tänderna hårt vid din beröring. Att något så fjäderlätt kan göra så ont, isa och bränna på samma gång?

Sedan får du för dig att du vill teckna. Jag protesterar, för jag kan inte rita, har aldrig kunnat, har alltid försökt skapa bilder med ord istället. Och du skrattar och säger att du hjälper mig. Så vi tecknar i en och en halv timme, och då vill jag verkligen gråta, för att det är så fint allting, och jag tittar på dig, och i någon minut så älskar jag dig, och mitt hjärta undrar varför du gör så, varför du ska få mig att älska dig mitt i allt. Varför du envisas med att skapa nya minnen när det redan är över.

Sedan så ser vi att klockan är alldeles för mycket och du ber mig att lägga mig nära dig, att vila mitt huvud på din bröstkorg så att du kan andas mig, men jag skakar bara bestämt på huvudet, hur mycket du än vill ha ditt vackra avslut. "Förstår du inte?" tänker jag. "Förstår du inte att om du kysser mig, om jag lägger mig där, så kommer jag aldrig vilja eller kunna lämna dig eller vara borta från dig? Min kropp kommer inte göra det fysiskt möjligt för mig att någonsin gå."

Du frågar om jag vill stanna och jag säger nej. Då frågar du om jag vill åka, och jag säger nej igen. Jag spelar en sista låt för dig, en jag av de jag skrivit till dig. Och när den sista tonen är klar så säger jag "slut" och så reser jag mig upp. Jag klär på mig och går ut genom dörren, jag väntar inte på dig. Jag tar inte mina saker, och jag står inte och ser dig stänga den där dörren. Jag går i förväg till bilen. Vi åker hem i tystnad, jag ser ut genom ett fönster med regnmönster och gråter. Ju närmare vi kommer desto svårare får jag att andas. Jag knäpper upp jackan, tar en tablett, tar djupa andetag. Sista biten så nynnar jag på "Dream a little dream" vilket om något är våran sång. Allt för att lugna ner mig själv och fortsätta andas, andas, andas. När bilen är nästan vid min port så har jag redan knäppt upp mitt säkerhetsbälte, jag hoppar ut när den fortfarande rör på sig. Och jag hör att du ropar på mig, att du ber mig komma tillbaka men jag måste bort, jag måste andas.

Jag hinner inte ens fram till dörren innan de riktiga tårarna kommer. De som inte alls är tysta, sammanbitna och värdiga. Jag gråter så att jag knappt lyckas slå portkoden, jag måste stödja mig mot väggen för att inte ramla ihop, för att samla mig tillräckligt för att låsa upp min egen dörr. Väl inne så börjar jag hyperventilera, jag andas så att jag blir yr och det känns som att nu, nu stannar mitt hjärta. När jag väl lyckas sluta så börjar jag igen, så fort jag försöker att andas. Jag ligger i min säng när du ringer.

- Nej, jag är inte okej, säger jag när jag svarar.

- Det är inte därför jag ringer. Jag vet att du inte är okej, säger du, och jag hör hur ledsen du är. Jag ringer för att om det här var sista gången jag får se dig, så hade jag velat få säga hej då till dig ordentligt. Du gick bara. Jag fick inte säga hej då.

- Jag kunde inte... jag hade inte klarat av det, jag hade gått sönder, precis där, inför dig.
- Vad spelar det för roll då? Om jag ser dig gråta? Om jag ser dig gå sönder?

- Ja, precis. Vad spelar det för roll? Du kan ju ändå inte göra det bra, viskar jag.

- Jag hade velat få säga hej då, säger du igen. Och säga att du är den mest underbara, fantastiska människa jag någonsin träffat...

- Sluta, viskar jag, men du fortsätter ändå.

- ... att all den här tiden med dig har betytt så mycket, jag har lärt mig så mycket, och blivit bättre än jag var innan dig...

- Snälla N, sluta... säger jag igen, och skakar på huvudet, som för att avvärja mig från allt.

- ...jag ser verkligen världen annorlunda nu, du har fått mig att se allt på ett annat sätt...

- Men sluta då! Förstår du inte? Säg inte sådär, jag vill inte höra! Utbrister jag. Förstår du inte att ingenting blir tydligare, eller mer sammanhängande när du säger sådär? Tvärtom, du gör mig mer illa, det gör allt ännu svårare att förstå. Jag vill inte höra! Jag vill inte höra att jag är underbar och vacker, och att jag är speciell för dig, för det ändrar ingenting, fattar du inte det!? Säger jag sedan och nu gråter jag ohämmat. Jag vill inte höra, och jag vill inte säga hej då till dig, och kyssa dig så att du kan känna att vi haft ett bra avslut, för det finns inget bra avslut, det finns bara jag och jag är ledsen, så otroligt ledsen, varför förstår du inte det... förklarar jag, och gråter mer för varje ord.

- Förlåt, säger du. Du har rätt, förlåt.


Och så lägger vi på.

att göra slut, del ett.


Och så kommer det sig, att ännu en kärlekshistoria tar slut. Precis så. En alldeles fruktansvärt lördag i november, precis före första advent, så går mitt hjärta sönder för tredje gången i mitt liv, och det gör exakt lika ont, det slår till lika hårt fast man borde vara van.

Vi tänder ljus, sätter på musik. Du duschar och jag säger hej då till allting medans du är borta. Och jag gråter, för att jag har älskat alla kvällar vid din sida, alla nätter i den där sängen, alla morgonstunder i soffan. Sedan dricker vi té, och du sätter dig bredvid mig, ser på mig tillslut. Och plötsligt kan jag inte. Alla ord, allt jag ska säga, allt det som måste sägas; jag kan inte. För du sitter där och är vackrast i hela världen och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att inte få vara med dig mer. Så jag tar mitt té, och gömmer mig i mitt långsamma sipp, svälj, sipp, tills du pratar istället.

- Jag är inte bra på sånt här, säger jag, och rösten skär sig redan.
- Inte jag heller, svarar du och ser sorgset på mig, som om synen av mig här gör det ännu svårare.

Du säger att jag är underbar, fantastisk, och vacker - att det finns så mycket med mig som du älskar, så många stunder och tillfällen då du verkligen älskar mig, och är nästan förblindad av alltihop. Och sedan kommer alla dina rädslor igen. Och då kan du verkligen inte förmå dig att vara kvar, än mindre be mig vara det.

- Jag känner mig så egoistisk, det är själviskt av mig att vara med dig, när jag inte vet. Och jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar dig, att jag inte är kär i dig, att jag inte tycker om dig, så att du i alla fall får ett ordenligt avslut, och kan glömma mig och gå vidare, men jag kan inte ge dig det heller. Jag kan inte ge dig något av det du behöver eller som jag vill ge dig, och jag blir så arg på mig själv för att jag gör såhär mot dig, säger du och ser vädjandes på mig med dina röda ögon.

Men jag kan inte ge dig någon tröst, inte stilla ditt sinne, när mitt hjärta gör allt för att ens fortsätta slå, nära mina tårar ligger så nära, när jag bara vill röra vid dig och kyssa bort det här samtalet. Istället fortsätter jag med mitt eviga läppjande, och börjar långsamt bli rädd för att téet ska ta slut så att jag måste säga någonting.

- Och ibland så känner jag mig så jävla feg, och säger till mig själv att jag bara borde släppa allt, satsa, bara köra, och vara med dig, ta nästa steg och typ flytta ihop, men jag kan inte göra det heller. För jag förstår inte hur det ska fungera mellan oss långsiktigt. Vi är så olika. Och om vi är kvar med varandra och blir ännu mer känslomässigt involverade så... det kommer inte sluta bra. Det kommer inte sluta bra, K, säger du och blir mer och mer ledsen för varje ord du säger.

- Du har redan bestämt dig, säger jag och skakar sårat på huvudet. Vad ska säga? Du har ju redan bestämt dig...
- Nej, det har jag inte. Det är ju just det jag inte har. Det är ju därför det här är så svårt. Jag kanske gör mitt livs största misstag, jag vet det. Men vi skulle såra varandra tillslut.
- Du sårar mig ändå. Du sårar mig nu.

lördag 26 november 2011

att vilja vara älskad, eller någonting i närheten.

Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Gissa om hjärtat brister?

Jag ska ta alla planer, allt vi skulle vara och göra, och lägga det framför mig och säga här, ta det, jag kan inte leva med det, det gör för ont. Ikväll ska jag plocka ihop mina saker, i någon ful ica-kasse, och säga hej då till hans badrumsskåp, min sida av sängen, filten i soffan, och den där bilden på honom när han är liten som han gömt i bokhyllan. Ikväll ska jag gå ut genom den där dörren, se honom stå utanför den och låsa den, och veta att jag inte kommer få stå där igen med honom. Att den dörren verkligen är så jävla stängd och inte kommer öppnas för mig igen. Åka hem i bilen och känna hur hela min kropp bara vill skrika, nej, vänd, vi åker tillbaka, jag vill bara vara med dig föralltid, snälla håll mig i handen och säg att allt kan bli som förut. Och sedan ska jag lägga mig i den här jävla sängen igen, ta hur många tabletter man nu behöver ta för att ångesten ska försvinna och man ska kunna andas tillräckligt mycket för att gråta. Och sedan ska jag behöva möta det, det där fruktansvärda, konstiga, onaturligt jobbiga; en verklighet utan honom. Möta det, och leva det, och finna glädje i det. Hur ska jag göra det här? Hur ska jag klara av det? Hur ska jag sitta där med honom framför mig, så nära men oändligt långt borta, och göra illa mig själv på det sättet?

Jag vill inte göra det här. Men jag måste. Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Och just nu känns det inte som att jag kommer klara mig. Som att jag någonsin kommer komma ur det levande. Jag vill inte göra det här.

fredag 25 november 2011

människor.

Jag tänker på människorna i mitt liv. På bitar man givit bort, på bitar man fått. På allt det där lilla, ni vet. Jag har fantastiska människor i mitt liv, och otroligt fina människor som figurerar i utkanten av det.

Minnie, som jag skrivit ett helt inlägg om tidigare, som går med mig jazzspelningar, ofta med ett vinglas i högsta hugg, som spelar Motown, lagar underbar mat, och har ett hjärta av guld, skinn på näsan, och alltid ett skämt på tungan.

Chloé, min lilla flummiga, exotiskt döläckra, tatuerare, som är täckt av alla möjliga motiv, som väljer vänner efter numerologi, tror på andar, skaffar en guldtand för att hon känner för det, leker rockstar med alldeles för stökiga män, men som alltid, alltid, älskar sina vänner, och som alltid, alltid bara är ett telefonsamtal bort, om man behöver henne.

Babymama L, som alltid orkar bry sig och oroa sig för mig (och den ständig föränderliga strömmen av män som jag lyckas hitta på något mystiskt sätt). Som alltid har något pyssel för sig, som gillar att fixa tema-middagar, eller sitter uppe till tre på natten för att göra marsipanrosor till sina cupcakes, eller som nu, syr en enorm Black Swan inspirerad fjäder och tyllhistoria till en Attitude-mässan. Och så hennes dotter, min älskade lilla prinsessa, som kan göra vilken dag som helst bra.

Friday, min mentor, livscoach och vän, som fikar med mig i timmar och pratar om musik och män. Som är ambitiös, driven, och peppande, alltid med något projekt på gång, eller en spelning i veckan.

Julina, min älskade, älskade Julina, som jag känt sedan jag var 12 år gammal, och som alltid gör mig glad, som skickar små söta sms, och som har världens finaste skratt, och lägger ned alldeles för mycket tid och omtanke på sina vänner, som är hysterisk och högljudd och som bär sina känslor utanpå, precis som jag gör.

Min söta Vixie, himlagrannen som känner igen ett ordregn när hon ser det, som skriver sånt som känns och som är Vetandes. För närvarande sitter hon nere i Frankrike, pluggar och njuter av livet, och bara det gör mig glad. Och så Ellie, Millais, Mikey, Mio, S&P i Dublin, Jamie i Oslo, Miani i Sydney, syster med pojkvän, amerikanare som stannat i hjärtat sedan min workshop där 2008, ex som fortfarande bryr sig och vill att man är lycklig, och alla dessa andra återkommande människor som är överallt, som får vardagen att gå runt och lite till.

Nu ska jag på middag med två av de där andra. Och sedan är det spelkväll. Sedan kanske jag går ut. Och imorgon ska jag spela/skriva musik med Cirby i några timmar. Förstår ni? Människor liksom. Och vad är kontentan av allt detta, för er meningslösa, namedroppande? Jag vet inte, men jag försöker ju som sagt påminna mig själv om att jag klarar mig. Att bara för att det känns ensamt utan honom så är det inte så. Faktiskt. Sedan fungerar det ju mindre bra vissa stunder. Men bara för nu, kan vi inte låtsas att det är så. Att man klarar sig.

tisdag 22 november 2011

angående ouppnåeliga drömmar som håller en vaken...

Jag måste göra två saker:

Skriva något relevant. Alltså inte något om pojkar som gör det svårt att andas eller så. Skriva något riktigt jävla fantastiskt. Med lager. Och syfte. Och som samtidigt är väldigt mycket jag.

Skaffa recensenter/referenser. Relevanta sådana. Just nu har jag, om jag riktigt skämmer ut mig själv/bönar och ber/och lämnar ut mig för allmän beskådan och förlöjligande, tillgång till,

- ägaren till en av de viktigaste litterära affärerna i Stockholm
- en Dramaten-skådis
- min fd lärare i scenisk gestaltning
- ännu en svensk skådespelare
- rektorn till en estetisk skola

Men nu, mina kära vänner, nu jävlar gäller det att våga försöka, eller snarare våga misslyckas. Detta är dessutom ett långtidsprojekt, något jag inte är världsbäst på att fullfölja. Men det kliar i fingrarna, river i lungorna, ger mig fjärilar i magen och får hjärtat att slå för fort för sitt eget bästa. Som tur är så är det en dröm som finns kvar. Som inte ska någonstans. Åh, tänk om jag skulle våga? För en gångs skull i mitt liv, verkligen, våga.

måndag 21 november 2011

Kameliaflickan goes lite kultur&jul.

Råkade köpa ett till exemplar av Jane Eyre, trodde att jag hade den på engelska hemma, men så var det visst inte. Jag är hopplös ibland. Gör såhär relativt ofta, blir lätt så när man har för mycket böcker och helst läser klassiker, och ännu mer gärna läser klassiker man redan läst dussintals gånger. Sist det hände så var den en biografi om Schubert som jag hittade på ett antikvariat och blev förtjust över. Tills jag kom hem och såg exakt samma bok ligga i vardagsrummet.

Den här gången insåg jag det först efter ett halvt kapitel, då fraserna tedde sig alldeles för bekanta. Har bra ordminne och världens sämsta bildminne. Kan förklara varför jag aldrig kommer ihåg om jag har ett exemplar hemma eller inte, den delen är rätt suddig. Kameliadamen däremot, den samlar jag ju på, så den får mer än gärna följa med hem några gånger till.
Tills jag hittar någon ny bok att samla på det vill säga.

Kameliaflickan goes kultur: Var ju som sagt på Fotografiska i lördags, så här kommer lite julkappstips!

Till mannen/hustrun
Fotokurs för föräldralediga på Fotografiska: för strax över 2000 kr får man ett kreativt, utbildande tidsfördriv där man också får ha med sig och dokumentera sin älskade bebbe.

Till pojkvännen
För 1350 kronor kan din karl, förutsatt att han gillar djur (men visst gillar de alla discovery channel?), få ett signerat exemplar av bilder, med alla de fantastiska djurporträtt av Nick Brandt som just nu går att beskåda på Fotografiska.

Till flickvännen
För plus minus 400 kronor så kan din sötnos, få ett årskort till sitt favoritmuseum i Stockholm!
395 kr för studenter/ 495 kr för icke studerande på Fotografiska
400 kr för enskilt medlemsskap/ 225 kr för juniorer under 30 år på Nationalmuseum
(då ingår även inträde till Magasin 3 Stockholm konsthall och till Moderna Museet)

Skäm bort henne ordentligt och ge henne båda två!

Till bröllopsparet
Ett abonnemang på Operan eller Konserthuset vore väl inte helt fel? Priserna varierar beroende p arrangemang (plats, dag, sittplats) men garanterar alla ett kulturellt år 2012, för cirka 2 000 kronor och nedåt.

söndag 20 november 2011

men egentligen är allting bara paranteser.

Annars då? Jag äter middag med mina vänner (ikväll blev det lamm, potatisgratäng, rödvinssås), fikar alldeles för ofta, tränar, dricker drinkar med rosenblad, pratar bort tårarna, fixar inför julmarknaden på Hågelby Gård (att låta mig enhälligt bestämma över hur dekorationer ska sitta innebär ett underbart utlopp för mina kontrollbehov, och ett exceptionellt utövande av tålamod från deras sida), shoppar för pengar jag inte har (böcker och hudvård), pluggar (och får än så länge högsta betyg), försöker bli vän med J (som inte riktigt verkar vara med på det här med att jag minnsann är okej med allt och har kommit över honom), träffar syster med pojkvän på Fotografiska, pratar konst, livsmål och drömmar, och hittar (till min förvåning och förvirring) en ny dröm. Som får det att pirra i magen, och gör mig så exalterad att jag känner mig konstant nervös. Det första jag verkligen velat på länge. Men som jag, i vanlig ordning förmodligen inte kommer våga försöka förverkliga.

Och jag äter mer tabletter än på länge. För sömnen och hjärtat, och allt däremellan som inte riktigt vill just nu.  Och upprepar frasen "det går över" ungefär hundra gånger om dagen.


lördag 19 november 2011

back to the sky on your own.


Jag tror att han lämnar mig på riktigt nu.

Ja. Vad ska man säga.

Och jag som bara ville få landa.

Vara lycklig. Känna mig trygg. Älska någon.

Men mest av allt, landa.

tisdag 15 november 2011

jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min.


Sedan så är den ju där igen. Den där stunden. Då mitt hjärta saknar ljudet av hans röst.

Jag är fortfarande trött. Och arg. Men det är läggdags och då är det som om hela min kropp undrar var han är någonstans. Jag sover dåligt när vi inte säger god natt. Sover ganska bra utan honom, så länge jag vet att han ligger i den där sängen som saknar mig, och har somnat med kärlekssvammel på sina läppar, och armar som kramar en kudde i brist på min hud. Så länge han säger godnatt och att han ska drömma om mig. Sådär som han ju gör, ska göra, varje kväll. Men inte ikväll.

Och när jag inte får prata med honom, då sover jag riktigt jävla dåligt. Jag vänder på mig hela tiden och lägger handen på bröstkorgen och viskar "lugn, var stilla, snälla, det är okej, du är okej ändå" till mitt hjärta som inte lyssnar. Det bara saknar istället. Det är kvällar då alla ljud hörs alldeles för tydligt, och mörkret lyses upp av tomheten, så jag drar täcket över huvudet och säger till den att "gå bort, lägg dig inte här, snälla, jag försöker ju vara okej." Och när jag väl sover är det oroligt, med fragment av drömmar och bara bitar av riktig sömn. Samtidigt så spelar det ingen roll, för de där nätterna kan man försöka sova i timmar, och ändå aldrig vakna utvilad. Man bara andas ut, och tänker att man klarade det och är tacksam för att det är en hel dag tills det blir natt igen.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och samtidigt vet jag ingenting längre. Jag orkar inte mer. Inte såhär. Jag saknar att vara glad, att känna tillit, att vara med honom helhjärtat. Det är som att det inte går längre. Jag ligger intill honom, nära inpå hans lycka, eller fångar upp hans skratt med mina läppar. Låter hans vackra ord om kärlek landa på min hud. Men sedan är det som att det inte går hela vägen in längre. Någonstans så stannar det. Och jag vet inte. Jag vet inte om det är helt förstört, och om jag inte kommer att kunna känna så igen, som jag gjorde då. För han är underbar, det är han. Jag vet bara att om jag är kvar, såhär, som det är och har varit, så kommer det komma en dag då jag aldrig mer kan låta mig själv älska honom.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och jag saknar honom som om han vore min, men jag kan inte vara nära någon som inte känns.

Jag hatar den här stunden.

måndag 14 november 2011

och vissa dagar vet jag inte om jag verkligen vill ha dig.

Förlåt för dålig uppdatering, men mitt internet är inte vad det brukar vara. Nu har dock min iphone slutat kommunicera med mig, igen, så nu är ni allt jag har, i princip. Svårt att ringa och prata med någon under omständigheterna menar jag. Då jag varker har ork, energi, kunskap eller lust att sitta och trixa med den (även om jag faktiskt har försökt, tro mig) så vill jag mest sätta mig ner och gråta. Alternativt skrika rakt ut. Tekniska prylar och jag är inte en bra idé.

Idag är jag trött på N. Trött, trött, trött. Och irriterad. Men mest trött. Jag har varit där hela helgen och han har varit helt fantastisk och underbar, han har tittat på mig sådär, och kysst mig massvis, och sagt en massa ord om kärlek, och varit det vackraste, skönaste, mest underbara som finns. Och jag är mest bara trött. Trött på hans bra veckor då han är kär med mig, varför låta sig själv bli glad, när han ändå ändrar sig sedan. Varför tro att någonting betyder någonting alls, när det ändå inte gör det. När det ändå alltid kommer tillbaka till något annat. Så jag spelar med så gott jag kan, och sätter upp osynliga murar för hans fina ord och mjuka smekningar, upprepar "nej, nej, nej, det är inte på riktigt" om, och om igen i mitt huvud. Biter ihop och skakar av mig allt det vackra, för det hör ändå inte hemma hos mig. Inte i slutet av dagen.

Och sedan så hittar jag fel. Kan han, kan jag. Han har minst lika mycket kontrollbehov som jag och jag blir galen när han ska ifrågasätta och ha åsikter om allt hela jävla tiden. Och sedan är han typ lite snål. Inte mycket, men lite. På det där sättet som jag har lite svårt för, bara för att jag själv är väldigt snabb med att ta minst varannan, och inte ens kolla på vad det kostar (trots att han tjänar det dubbla). Och när han väl betalar verkar han liksom lite för nöjd med sig själv. Vilket är jävligt konstigt då hans ex lät honom betala för typ allt. Men mest av allt, mest jävla in i helvetes trött, är jag på att till och med, oavsett, och även när, han har en bra vecka och är kär i mig, så är det på hans villkor. Jag är så trött, trött, trött på att inte få behöva honom, någonsin. Inte ens lite grann. På att han då ska ta ett steg tillbaka och skapa något slags avstånd där han inte behöver ta ansvar för någonting. Trött på att han har verkar ha såna jävla aversioner mot att ställa upp. Det är ju inte ofta jag behöver honom, men när jag gör det så märks det verkligen.

Som förra vintern när jag var väldigt sjuk och han inte ens erbjöd sig att köra mig till akuten, eller när jag har ett problem som behöver en lösning, är stressad över en uppgift, eller som nu när min jävla telefon inte gör som jag vill. Då ska han instället genast bli sådär obekväm och otålig, för att jag inte bara klarar av saker själv. Vilket jag ju ändå alltid gör, jag är ju för fan inte hjälplös. Men det är mer den där skillnaden. Mellan hur vi reagerar. Behöver han min hjälp, mitt lugn, min input och mitt stöd, då är jag där, hela vägen. Men behöver jag honom så är jag plötsligt bara jobbig.

Och jag är så jävla förbannat jävla jävla jävla trött.

(Och så fungerar inte min telefon, plus att jag har världens sämsta morgonhumör och inte fick sovmorgon imorse för att han hade en jävla handbollsmatch vid 11, så kanske bidrar det lite grann, men i övrigt är jag faktiskt jävligt trött på honom också.)

onsdag 9 november 2011

att ta det som finns kvar.

Han känner liksom på sig när jag är på väg bort. När hjärtat börjat domna lite. Och då är han genast där, och tittar på mig som om jag räknas. Och jag då? Jag blir förälskad i honom, om och om igen, varje jävla gång han låter mig bli det.

Igår var jag hos psykolog 1 och pratade om det förflutna/nuet, och sedan hos psykolog 2 och pratade om nuet/framtiden, gymmade en snabbis, och mötte upp Julina för cafémat och tjejsnack. Och hon tittade sorgset på mig, och skakade bekymrat på huvudet, när jag petade alldeles för mycket i min ceasarsallad, och spänt leendes, en nyans av tårar i ögonen, pratade om att jag inte vet hur jag ska gå ifrån honom och om allt han fått och får mig att känna när han vill. Vi drack té, och sen kom N. Vackrast i världen, som vanligt. Julina hade nog helst bitit huvudet av honom, men hon log så fint, och jag rörde nervöst vid hans hand, för jag vet inte vart vi är på väg och ändå sitter han där, och beter sig nästan som att han är min. Jag och N promenerar på söder, tar en bio vi inte orkar mer än hälften av, innan vi smiter, för att bara få komma hem. Tända ljus, dricka té, trassla in sig i varandra i soffan. Vara nära.

Jag kysser honom tusen gånger, för jag vet inte hur många kyssar vi har kvar. Och han tittar så hjärtskärande kärleksfullt på mig. Vi fnittrar, och pratar och skrattar, och planerar. Då och då tänker jag på att snart, snart kommer jag inte få ligga intill hans lena hud längre, jag vill gråta, men kysser hans kindben, hans ihåliga kinder, hans ögonlock, hans läppar, hans panna, hans hals, hans handleder och händer. Tusen kyssar. Vi sover nästan ingenting under natten. Eller jag sover ingenting, och han ligger till största delen vaken med mig. Jag kan inte sova, för jag måste få se honom och röra vid honom så mycket jag kan innan vi inte finns mer. Och han mumlar all den där kärleken, och kysser mig minst lika många gånger, om inte fler. Det är så fint, allting, och jag är så lycklig, så lycklig att jag leker med tanken på att nu, nu när vi ligger här i skenet från värmeljusen och han tittar på sådär, och vi bara ligger tysta och känner varandra känslor, eller som mest viskar dom till varandra, nu när vi båda tänker att herregud, tänk om det här är på riktigt. Tänk om det är vi. Nu, nu ber jag honom skaffa barn med mig, friar eller gör något annat underbart vansinnigt.

Istället säger han att jag är alltid är för långt bort, även fast han håller om mig med sina hjärtslag mot min rygg, och doften av honom fastnar i mitt hår, och hans kyssar landar på min hud. Och jag sväljer storslagna gester, och tårar, och är bara lycklig där och då, för att han finns och ligger så nära han kan, just den natten.

måndag 7 november 2011

when we collide we come together. if we don't we'll always be apart.

Jag läser massvis med saker om kärlek, både i bok och blogg form. Och jag gråter litegrann för att det finns så mycket kärlek, och så små saker som ändå känns mer som kärlek än någonting annat. Och jag tänker "det där vill jag ha." Den blicken, de orden, den kyssen just där, det vill jag också ha. Sedan känns det bitterljuvt för jag har ju haft dom, och ändå så otroligt hoppfullt, för tydligen så finns det massor med fantastiska kärlekshistorier där ute, som jag också kommer att trassla in mig i, och snubbla över, och falla för. Jag önskar man hann bli kär tusen gånger under en livstid, och inte bara kanske en gång om året om man har tur. Och jag tänker på alla dessa människor som bara går om varandra, och som man aldrig hinner, eller vågar, eller låter sig bli kär i, och så tänker jag på hur lyckliga de skulle vara om de stannade upp istället och gick någonstans härligt, farligt, underbart tillsammans. Sedan tänker jag på alla som springer rakt in i varandra, men ändå tillslut bara ursäktar sig och säger "oj, förlåt, det var inte meningen att ramla in i ditt liv, snälla ramla inte in i mitt mer."

Och sist men inte minst, så tänker jag på den där sommarkvällen då vi satt vid ett sånt där picknick bord i trä under träden i Rosendal, jag sitter nästan gränsle över dig (tonårskärlek, kallas det), och vi kysser varandra som om vi är tok-kära och du berättar vilka som är äppelträd och vilka som är päronträd (dom tycker du bäst om) och jag tänker bara att alla knotiga sagoträd, och ett ovanligt folktomt Rosendal i skymningen med dig, det är helt otroligt magiskt. Och att du är det mest manligt drömprinsiga (jamen, vad ska man kalla det då?) som jag någonsin sett. Sedan ska vi gå och titta på bikuporna och du blir jätterädd för alla bin och jag skrattar så jag gråter och ramlar ned i gräset, klänning och allt, för att du är 1,93 och bredaxlad och viftar hysteriskt med armarna, och det är inte alls så himla ridderligt, men du är det finaste jag vet och du gör mig lycklig. Och jag tänker på allt vackert du någonsin sagt, och allt du fått mig att tro att jag kan vara, och på att din hand nog alltid kommer passa perfekt ihop med min, på kyssar under stjärnorna, och att du håller om mig hela natten fast jag inte vill, och jag tänker på vår första kyss ute på Djurgården i våras, hur jag stannade upp ooch fingrade lite nervöst på din mörkblåa cardigan innan jag tittade upp och ställde mig på tå, och kysste dig, och nu så tänker jag på att snart kommer nog vår sista kyss, och då måste jag komma ihåg allt det där andra, komma ihåg att det var värt det.

Allt snubblande, och trasslande, och ramlande och fallande. Det var värt det. För det är kärlek liksom.

"tänk om vi växer ifrån varandra'?" sade jag. "det går inte, svarade du då. på livets träd är alla andra grenar, men vi är rötterna."


Jag äter brunch på Strand, fikar i timmar med olika människor (min senaste upptäckt är ett päronté med rosenblad i), läser senaste Elle interiör, målar naglarna i gammalrosa, vill bara ha på mig klänningar (och helst sånt med spets, eller sånt som andas lite dåtid) och annat som får mig att känna mig som en porslinsdocka. Typ kängor i mjukt skinn, vita strumpor med volangkant, strumpbyxor, basker och duffelkappa. Måste införskaffa en locktång (mitt hår är egentligen lockigt, men jag fönar det rakt för det är liksom inte porslindocke-lockar alla dagar, utan ibland ser jag så  fruktansvärt bohemisk ut. Vilket jag ju är, men ändå.) Andra dagar vill jag helst ha en stram hästsvans, plommonläppar och svart pojkvänskavaj, se creddigt svår ut och låtsas att jag är vuxen. Vilket jag, ju mer tid som går, inser att jag verkligen inte är.

Tillbaka till brunchen. Flickan mittemot mig ser ganska trött ut. Jag känner mig väldigt levande i jämförelse. Vi har inte setts på nästan ett halvår. Och hon brukade vara min bästa vän. Sånt brukar hända mig. Eller, jag brukar tröttna på människor och försvinna efter något år. Jag vet inte vad det är som händer, men en dag vaknar jag upp och älskar dom bara inte längre. Men flickan mittemot, hon brukade vara mitt undantag. Hon var den mest speciella av dom alla. Den enda jag inte släppte taget om, som höll min hand när jag stod i skogen, 16 år och hjärtekrossad och skrek ut mig brustna hjärta, med mascara rinnandes nedför mina kinder. Som gick med mig på otaliga promenader och pratade pojkar, som lagade köttfärssås och spaghetti med mig mitt i natten för att det var det enda vi kunde laga, som firade världens finaste alla hjärtans dag med mig det där året då ingen av oss hade en kille, som var viktigast att spendera tolvslaget på nyårsafton med, som visste alla hundratals internskämt, utan att jag ens behövde säga dom högt, som köpte rosor till mig en gång bara för att hon kände för det. Som min familj kallade min flickvän för att vi var de bästaste vänner som fanns. Som jag planerat hela mitt liv med, faktiskt. Den enda i mitt liv, som jag kunde se 10, 20, 30 år från då. Brudtärnan på mitt bröllop, gudmodern till mina barn, ja, vi skulle ju till och med bli tanter tillsammans. Och nu har vi inte ens hörts. På ett halvår.

Och nu vet jag liksom inte längre. Var tar kärlek vägen när den inte är borta, men inte är där heller?

söndag 6 november 2011

bland alla måsten så ser jag mest dig.


Jag vill inte vara utan dig.

Jag går ut, äter middag med Chloé, förar på Fridays, hänger på Riche med gänget och dansar på Obaren med flicksen. Umgänget är underbart, alkoholen är gratis, musiken är fantastisk, livet är bra.

Och jag vill inte vara utan dig.

Jag vet. Att man klarar sig. Jag känner det varje dag. Allt blir bra tillslut, man kommer över allt, tiden läker dina sår, och man klarar sig. Med eller utan.

Men jag vill, inte, vara, utan, dig.

Så enkelt är det.

Sedan kan man lägga till att jag inte tycker om att somna utan dig, att jag vill ligga i dina armar, och känna doften av ditt schampoo precis bakom min axel där du vilar ditt mörklockiga huvud, och jag vill kunna se dig när jag vaknar, mumla ditt namn, få ett svar och somna lugnt igen. Att jag är bättre där du är, att det är lättare att andas, när jag får andas dig.

tisdag 1 november 2011

för bara kärlek kan krossa ditt hjärta.

Så vad gör jag då, när jag inte ligger vaken för sent och överanalyserar mig och N?

Jag äter söndagsmiddag i form av musslor och sorbet på Grodan med Minnie, och hänger på Obaren med några flicks och en väldigt långsamt uppdrucken whiskey sour, jag går på min terapi, har studiebesök med några från skolan, äter pasta och dricker för många koppar grönt päronté med Friday i Vasastan, och jag går på bio med Mikey och några andra pojkar.

Sedan ligger jag vaken för sent och överanalyserar mig och N.

Och läser de där böckerna av Gunnar Ardelius som någon tipsat mig om. "Du kommer gilla hans ord, de är lite som dina ord, me ändå inte." Jag läser långsamt, långsamt, för att varje ord ska hinna få betydelse. Jag vill också kunna skriva så. Lite som känns mycket. Men istället ger jag er hundratals ord om kärlek, upprepade och evigt återberättade, och säger kanske inte alls det jag vill säga, om kärlek. Men jag säger det jag kan i alla fall.

du får älska vem du vill, men aldrig andas någon annan

Sen sommar/tidig höst.

Vi ligger i soffan, jag på hans bröstkorg, hans läppar någonstans bland mina lockar. Mina händer undersöker hans nyckelben och hans smeker mig lätt över axeln. Exakt samtidigt som jag drar efter andan (på det där sättet då andetaget fastnar halvvägs och jag gör en liten ofrivillig paus, för att det stannar till i hjärtat, innan jag hastigt andas ut igen) så suckar han lite lyckligt.

Det är snart dags att åka hem, och för en gångs skull så blickar han inte oroligt mot klockan, och jag känner inte den där rastlösheten i kroppen, och vi är inte tysta för att vi båda har separationsångest. Vi är bara lyckliga. För det kommer fler kvällar.

- K?
- Mhm?
- Har du andats mig ikväll? Frågar han allvarligt.

(Det uttrycket har han fått från mig)

- Klart jag har, svarar jag och andas sådär konstigt igen, lite ryckigt, som om lyckan inte vet vilken väg den ska ta genom kroppen, den tvekar och går nästan fel på vägen ut.

- Bra, för jag har andats dig, svarar han och sluter ögonen, ler nöjt och lättat. Och så kysser jag hans läppar och hans ögon, och lägger mig så tätt intill hans hals som jag bara kan och andas honom en liten stund till.