dagar man inte minns men som får tiden att gå fortare.

Sovit bort halva dagen, för att sedan dammsuga, våttorka och diska. Åkte in till söder och åt vegetariskt på Legúmes med Chloé, pratade pojkar (men egentligen är de män, riktiga köttätande, whiskey-drickande män) och promenarade till stan när solen gick ned över ett höstvarmt Stockholm. Sedan shoppade vi smink och massor med onödiga, alldeles för godisdoftande badprodukter innan vi kindpussades hej då. Jag lyssnade på Ane Brun på vägen hem, och nu ligger jag här i min nybäddade säng och känner mig alldeles för trött, och lite besviken för att jag inte hade ork att ta mig till gymmet. Saknar det, faktiskt. Att ta sig dit är dock lite svårare. Jag borde köpt blommor också, men just nu säljer alla blomsterstånd så tråkiga saker. Jag vill ju ha pioner, lövkojor, ranunklar, hortensior, kamelior eller något annat vitt och väldoftande blandat med bleka rosor. Återkommer senare, när mitt huvud kan formulera intressantare (eller något) meningar, och har någon ny fundering angående det här med människor, och livet och solnedgångar eller vad man nu borde skriva om.

För övrigt så har jag börjat fundera över det där med julkappar. Minnie lät väldigt förvirrad när jag frågade om hon ville julhandla med mig nästa vecka.

- Du tycker inte det är lite... hur ska jag säga... tidigt? Frågar hon försiktigt.

- Jag är ett kontrollfreak, du vet det. Jag kan inte hjälpa det. Det är skönt att slippa stressa. Det är faktiskt oktober i helgen och då är det mindre än 3 månader kvar.

- Ja, oj, 3 månader, du har rätt, det är ju... ingenting.

- Jag tänker i alla fall börja nu. Så slipper jag tänka på det. Så kan man ägna december åt att slå in fint, och laga mat, och baka christmas cookies och sjunga amerikanska julsånger. Lite så tänker jag.

- Ja. Lite så tänker du.

* ang the skägg, min pappa och så.

Ja. Ett skägg. Det är inte långt, men att hänvisa till det som någon slags mysigt rispande manlig skäggstubb skulle vara en missvisande underdrift. Ibland är det väldigt... tjockt? Andra gånger mer välansat och propert. Det är heller inget skägg av bibliska proportioner, det håller sig oftast någon halvcentimeter från ansiktet och inte mer. Det pratas en del om skägget. Folk gillar att nämna det, som att det är det mest definierbara i hans utseende. Jag tänker mer på att han är 1,93 och har lockigt hår och de där vackra, vackra händerna. Har faktiskt aldrig ens tänkt på att han har det (det är liksom begränsat, eller så känns det bara så) vilket är konstigt, för andra män som man träffat ute har jag avfärdat helt, ofta med just skägget som ursäkt. Mormor tycker det är konstigt att jag inte stör mig på det, vilket jag verkligen inte gör, mannen har erbjudit sig att raka av det, vilket han verkligen inte ska, men däremot så är jag lite orolig för vad pappa ska tycka.

Min renrakade, överanalyserande, fina pappa, som forskar, undervisar och är doktor i Nationalekonomi. Den lite asociala akademikern, som kan nästan allt. Som är avslappnad men proper, och som bryr sig om vad andra tycker. Ingen han känner har skägg. De klär sig precis som han, i dressade jeans, och ljusa skjortor med slipovers. Han kommer tycka att N ser ut som en ovårdad hippie. Och så kommer han oroa sig lite. N's längd kommer nog inte heller bidra till att min pappa slappnar av. Han kommer ligga vaken på rygg med armarna stadigt på magen, händerna ihop som om han ber, och tänka. "Han såg ut som en hippie... inte kan hon vara med någon som är så lång... och har skägg... min lilla gumma... med en hippie..." Och mamma kommer säga att han ska lugna sig, vilket han tillslut låtsas att han gör, tills nästa gång då han ligger och har samma fundersamma monolog med sig själv. "Nu kommer hon väl aldrig att plugga vidare... om hon nu ska vara med någon som är så... skäggig. Jag har inget skägg. Varför rakar han sig inte? Tror du hon blir sosse nu?"

Men jag vill ändå att han har kvar det. För han tycker om det och är bekväm i det, och han tycker han ser tuffare ut på planen (handboll, fotboll) och får mer pondus på jobbet (regionschef) och om sanningen ska fram så ser min nyblivna 30 åring mer ut som 25 utan det, så för min del är det bra som det är. Jag brukar även påpeka att när han får sin 40 årskris så kan han bara raka av sig det, och så är han plötsligt tio år yngre och vi är nästan jämngamla. Och han lyser upp och blir överlycklig, för nu har han ytterligare ett syfte med sitt älskade ansiktsbarr. Vackra jävla man.

att röra vid lyckan men inte hålla kvar den.

Imorgon är jag ledig, därav den sena timmen. Ledig. Ingen terapi, eller något alls inplanerat. Det betyder att jag kan städa (hoppas på att få ett maniskt städbehov snart, det behövs, inte städat ordentligt sedan i juni, det är fruktansvärt, och väldigt inte jag alls) gå upp och laga middag åt familjen, ta mig till gymmet igen efter mitt senaste virus, gå en promenad om solen skiner, eller, om jag vill: ta en spontanlunch med en vän och shoppa lite. Älskar mina torsdagar, och friheten i att vara ledig på riktigt. Helgerna är alltid fyllda av planer och stress, och terapi-dagar räknas inte som ledighet. Så idag ligger jag vaken alldeles för länge. och äter glass fast det är för kallt. Jag lyssnar på Maria Menas nya album och tänker på N. Vackra, vackra N.

Ibland säger jag saker till honom bara för att... ja, inte göra honom ledsen, men inte långt ifrån. Jag pratar ofta om hur det kommer vara efter oss, när allt är över. Hur jag kommer se på oss, och vad jag kommer tänka. Och han blir lite nedstämd och mumlar saker lite sorgset, för att han inte riktigt vill tänka så på oss. Att det kommer en sådan dag. Jag förstör, jag vet det. Jag vill bita mig i tungan när jag slänger ur mig sånt. Och ändå. Jag försöker vara realistisk. Försöker förbereda, och påminna, och ge honom sin jävla distans och skydda mig själv. För den dagen kommer alltid, och det här, N, kommer inte heller att bli mitt lyckliga slut, jag vet det.

Jag vet det, för att nu när jag äntligen vågar försöka mig på det här med att vara lycklig, när jag har hittat någon jag vill somna med, som ser mig och som jag kan vara fnittrig och kärleksfull mot, så vågar inte han. Jag har hittat världens vackraste, knepigaste man, och jag vill bara få vara kär i honom. Han är lång nog för att jag ska kunna ha tolvcentimetersklackar och ändå vara kortare än honom, han gillar promenader, och han går med mig på utställningar. Han röker inte, han dricker té, han läser filosofi och facklitteratur. Han älskar träd och byggnader, han är familjeorienterad, han tycker jag är finast utan smink och han tränar. Han pratar med mig om allt, allt, allt och han har mörkt lockigt hår (!) som får honom att se ut som en poet, mr Darcy eller en väldigt söt hippie, beroende på hur långt det är. Han pussar mig på pannan, och mumlar kärlek i sömnen, och har världens starkaste, tryggaste händer, och världens mest sympatiska, ärliga ögon, och läppar som är så perfekta att hans skägg* inte stör mig alls fast det borde göra det. Och jag respekterar honom. Precis sådär som jag visste att jag äntligen skulle göra när jag hittade någon som räknades. Jag ger honom tid, och kärlek, och vackra ord, och tusen kyssar, och ännu mer skratt, jag förstår när hans dag är lite för lång och jag ifrågasätter när han inte vet vad han vill. Och mest av allt så ligger jag tättintill fast det är så jävla läskigt, och kysser hans hand lite då och då, för att visa att; jag är här.

Och jag vill ju. Men. Ja.

låt alla vägar leda dit.

Jag känner det mer nu om hösten än någonsin annars. Eller kanske har jag läst för mycket lantliga mammabloggar på senaste tiden. Jag plöjer inredningstidningar på lunchen, äter nästan ingenting, men dricker minst 3 koppar té. Jag promenerar förbi hus och tänker på vad jag tycker är fint, och inte. Men mest har jag svårt för att vara hemma (fast för kall och hösttrött för att ta mig ut i världen.) Jag som för bara ett år sedan hade svårt för närhet, vill ligga i timmar med honom nära mig, som förut kunde åka hem från folk för att få sova ensam, har svårt att slappna av själv. Vill ju vakna med honom, hos honom. Jag äter nästan bara mackor och frukt, för det känns så tråkigt att laga mat utan honom. Och varför städa när han ändå inte är här? Ja, ni förstår.

Jag har alltid drömt. Om det där huset. Om barn. Men nu. Jag längtar så det gör ont, och det känns som att allting fram till den punkten i mitt liv, är som att stå och stampa. Först tänkte jag att jag kanske bara vill flytta, och sedan på att jag kanske borde byta jobb. Det sistnämnda strävar man ju alltid efter, men det första... Jag vill inte flytta till en ny lägenhet. Jag vill flytta till ett hus. Med honom. Och nej, vi har inte råd med drömmen. Det kommer behöva vara mindre, mycket mindre. Och kanske inte så långt på landet som jag skulle vilja, då bara han har körkort. Men ett litet vitt hus. Som jag kan älska. Som vi kan göra det bästa av. Som jag kan hälla litervis med vit färg över, och inreda efter vad vi har och kan få tag på. Låta ett liv växa fram, långsamt. Och sedan kanske skapa nytt liv. Allt det vill jag. Nu.

För jag känner mig färdig med allt det här andra, och jag vill ha mitt livs stora äventyr, och jag vill uppleva det med honom, oavsett om det finns någon där ute som är mer rätt eller inte. För alla små mörklockiga pojkar har hans ansiktsdrag nu för tiden, och jag måste bita mig i tungan för att inte diskutera barnnamn och husköp med honom.

i don't want to put you in a cage, i want to love you.

Lite som en fågel som har landat någonstans vackert. Så ser min hand ut i hans. Jag tänker det ofta, att det ser ut som en sparv, aldrig annars, bara i hans. Den ser både mer skör och stark ut på samma gång. Konstigt.

Jag försöker hålla avståndet. Men längtan efter tusen kyssar och té blir för stor. Jag skyller på hösten och kryper ihop hos det vackraste jag vet, ännu en söndag, för hur ska man annars klara av ännu en vecka? Men jag slappnar inte riktigt av, jag börjar snarare maniskt prata om att allt kanske bara är på låtsas och vi kanske inte alls är menade för varandra. Men sedan tittar jag på honom, och jag tänker att hur ska jag någonsin hitta någon som är lika förbannat jävla vacker? Hur ska jag ens kunna se åt andra män igen? Och jag vill ha händerna i hans lockar för de är bohemiska, och poetiska och filosofiska på samma gång, och jag bara älskar det. Och jag älskar att stanna upp mitt i sexet, och sedan ligga i timmar och bara hålla om varandra, kyssa varje centimeter av varandras ansikten, axlar, armar och händer, allt man kommer åt, om och om igen, och sucka eller mumla lite lyckligt. Avsluta det hela först efter hundra sådana kyssar, meningsfulla samtal, barnsliga skratt. Och jag älskar att vakna till mitt i natten, och se honom ligga bredvid mig, och jag liksom dör lite för helst av allt vill jag väcka honom så jag får se hans underbara ögon och kyssas ännu mer, och jag älskar att när vi sover så är det alltid med hans hand på min rygg, eller min på hans mage, eller, som oftast, hand i hand. Eller bara ligga vaken i sovrummet och låtsas att man fortfarande sover, för att man älskar ljudet och känslan av att han är precis i rummet bredvid, och då kan ingenting någonsin inte bli rätt.

Jag försöker hålla avståndet. Flyga fritt. Men det enda jag vill, efter en lång vecka, efter en kall dag, alltid - är att få landa hos min älskade. Landa med honom.

Stå och hålla om varandra framför frukt och grönt på ica, för att man måste få vara nära, för att man instinktivt hamnar där om man tittar på varandra för länge. Sitta i soffan lite halvt i hans famn, mitt huvud på hans axel, hans hand i i mitt knä, och bara vara. Kyssas i fem minuter varje gång man ska släppa den där omfamningen, eller resa sig upp, eller lämna sängen, eller byta sida av diskbänken. Men landa. Jag vill bara få göra det. Med honom. Känna att jag är mer mig själv än någon annanstans, tryggheten i att man andas tillsammans, och att ingen av oss är på väg någon annanstans än tillbaka.

pojken som älskade.

Innan R fanns det A. Det varade hela 2 månader, han var 17 och jag var 14, och jag tyckte väl att det var lite häftigt. Mamma och pappa tyckte inte om honom heller, och det gjorde såklart allting ännu bättre. Vi bråkade nästan hela tiden, men skrattade lika ofta, och vi trodde nog i alla fall att vi var kära, för vi hade sex i en vattensäng ute i Hässelby strand och han brukade sjunga om kärlek för mig när jag skulle sova, och han är än idag en av de som kysser bäst. Men sexet var väl inte så fantastiskt för veckan efter gjorde vi slut, och vi är fortfarande inte överens om vem som faktiskt avslutade det.

Innan honom, fanns P, och vi var 12 år gamla och grät så fort någon behövde resa ifrån den andra, och ringde långa, dyra, samtal varje kväll, och han skrev 30 sidor med pyttesmå bokstäver om hur mycket han älskade mig, köpte röda rosor och nallebjörnar med hjärtan på, och när jag gjorde slut med honom, då blev han av någon anledning så förstörd att han 4 år senare fortfarande blev förbannad över min vänskap med hans bästa vän, och än idag är förbannad och bitter, och tidvis skriver hatiska saker till mig.

Sedan träffade jag R. Min första kärlek, som egentligen inte var min första kärlek. För jag var nog aldrig kär. Inte som i E. I E var jag tonårsbesatt, destruktivt, beroendeframkallande, himlastormande, vi-är-större-än-världen-kär. Så R var nog egentligen min första riktiga pojkvän. Vi träffades i en rulltrappa. Han åkte ner och jag åkte upp. Sedan spenderade han timmar i stan med att i princip gå runt tills han hittade mig på ett café. Vi bytte nummer. Och. Ja.

Han var en av de finaste, mest kärlekstörstande människorna jag någonsin träffat. Han är latinamerikan, adopterad av ett svenskt par ute i Nacka med pengar. Ett stort hus, och en mamma som hade ett jobb lite på låtsas, tre båtar, sommarhus i Marbella, och vackra, ibland hopplösa försök från deras sida, att få honom att känna sig älskad. Vilket han aldrig riktigt gjorde. Fast hans pappa hade världens snällaste ögon och hans mamma lagade världens mest fantastiska mat, och de liksom alltid verkligen ville nå fram till honom.

Vi träffades när jag var 14 och han var 15, och höll ihop i 2 år. Under de två åren sov vi nästintill aldrig utan varandra. Vi lagade mängder med dyra sena middagar, åt middag på Gondolen, och andra restauranger som tonåringar tror att vuxna par äter middag på. Han gav mig frukost på sängen nästan jämt, och han spenderade varje dag med att ge mig exakt allt jag ville ha eller pekade på. Var jag ledsen gick vi och shoppade kläder. Åt mig. För hans pengar. Han köpte smycken och 101 vita rosor och tände lika många ljus i hela rummet. Han skrev låtar till mig. Och han grät för mig. Mycket. Och jag då? Jag var aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Jag gjorde illa honom mentalt och fysiskt, och jag var aldrig någonsin ens i närheten av att vara lite nöjd.

Jag träffade E medans vi fortfarande var tillsammans. Och jag visste att om jag inte gör slut nu så kommer jag med all säkerhet att vara otrogen.  På hösten åkte vi till Thailand tillsammans, jag och R, och det var väl då det verkligen var oundvikligt över. Han ville köpa en förlovningsring åt mig, och när vi kom hem så skickade han bilder på lägenhetsplanlösningar och pratade om att flytta ihop. Så då sade jag att jag inte ville mer. Och då stängde han in sig i sitt rum och grät så han skrek i två månader, innan han kom över med alla mina 12 julklappar som han redan hade hunnit köpa. Och så grät han ännu mer. Och jag var redan kär på riktigt i någon annan.

Senare, när E krossade mitt hjärta, så låg R och tröstade mig när jag grät ut min själ, och mumlade att "jag fattar inte att jag gör det här, att jag ligger och håller om den jag älskar, för att hon är ledsen över någon annan, jag fattar inte vad jag håller på med..." Så fruktansvärt fin var han. Pojken som älskade.

Och efter E, ja, världen blev aldrig någonsin som innan och helt plötsligt insåg jag, jag förstod, alla sångerna, och filmerna, och kärleksbreven, och allt, allt, allt som folk sagt till mig och som jag sagt tillbaks, men innerst inne aldrig riktigt känt, eller ens vetat vad de menat - allt visste jag nu. Och efter E så kan jag inte tänka mig något annat heller.

parting is such sweet sorrow, that i shall say goodnight, 'til it be morrow.

Nr 38: för att trots att din vecka är, gå upp 4 på morgonen, åka till Oslo, tillbaka hemma sent, upp och jobba vid 8, handbollsträning direkt efter, sammanställa jobbpresentation hemma, upp och jobba, sent kvällsmöte, hemma vid 1, match 6.30 följande morgon, jobb och sedan en match till direkt efter det - så ringer du mig i princip varje kväll och säger godnatt.

Du multitaskar och skickar siffrorna, gör räkningarna, packar, diskar, eller går igenom hela den där jobbpresentationen med mig i telefon, men du ringer varje kväll och säger godnatt. Eller som idag, när du haft en sån där helvetesfredag då du inte bara gått upp vid 5 på morgonen, utan dessutom godnattpratat med mig till halv 3 och bara sovit 2 timmar, kört match, jobb, match, kommit hem och däckat av utmattning - ändå ringer mig halvt i sömnen när jag skickar ett godnattsms vid ett på natten. För att mumla ett godnatt och fråga vad jag gör och säga att du ringer imorgon och att du saknar mig.

Därför, och minst 37 andra anledningar.

en dag?

Det är meningen att jag ska läsa En Dag. Ja, ni vet, boken av David Nicholls som alla prisar så. Men det går inte så bra. Och inte för att jag är sån. Jag läser faktiskt freakishly fast som pappa brukar säga. "Vanlig litteratur," vilket jag räknar den här boken som, läser jag defintivit fortare än medel. En bok på 300 sidor tar som mest 3 timmar. Och det här säger jag inte för att lovorda mig själv, utan mer så att ni ska förstå. För det här går inte. Inte för att boken är dålig, har knappt lyckats bilda mig en uppfattning, då jag stannar upp efter varannan sida och tänker på honom. På J. Och det känns väldigt oroväckande. Det stör mig. Har ni läst utdragen från olika recensioner? Alla, och då menar jag verkligen alla, nämner vilken fantastiskt romantisk historia detta är. Och det fungerar ju faktiskt inte. För det är ju som sagt, över.

Och ändå. Ändå detta konstanta kopplande till oss. Ändå dessa långa pauser då jag sitter med bokhelvetet uppslaget och liksom stirrar ut i luften, eller biter på nageln (biter och har aldrig bitit på naglarna tidigare) och tänker efter. På då. På nu. På J. Och så kommer den, den där hopplösa, omöjliga saknaden. Jag undrar var han är, och vad han gör, och jag ser mig om i det här rummet, och tycker att den som brukade vara hans sida av sängen är väldigt tom, och lägenheten är väldigt tyst. Och jag kommer på mig själv med att längta. Inte efter vårat knäppa, svåra, förhållande. Men efter honom. Min vän, och mitt hem som det var när han var en del av det. Och sedan känner jag något som jag verkligen inte borde känna, för det är lika hopplöst och omöjligt som saknaden, så jag gör vad jag kan för att komma bort från tankarna. Jag släpper boken som om den bränt mig, byter låt, äter något, gör något, vad som helst, som gör att jag inte fastnar minnen som inte spelar någon roll just nu. För vad jag känner är hopp. Hopp om att vi en dag kanske kan vara vänner igen, eller någon liten obetydlig (livsviktig) del av varandras liv. Hopp om att jag inte alltid (för alltid) ska behöva ha ett liv utan J. I skrivande stund skrattar jag nästan åt tanken. Det kommer aldrig gå. Jag vet det. Men ändå.

Jävla bok.

om kärlek.

Ja, så varför skriver jag nästan uteslutande om kärlek? Jag skriver om kärlek, för att när jag läser om kärlek, om kärlek som känns, då sjunker hela min bröstkorg liksom ihop, och jag kniper ihop ögonen, för att det av någon underlig anledning hjälper mig att hämta andan igen, och så ser jag och känner jag hur all kärlek jag någonsin känt flimrar förbi, trehundratusenochåtta bilder på en hundradelssekund, och så måste jag påminna mig själv om att andas igen. Sedan öppnar jag ögonen och ler fast det ser ut som att jag ska börja gråta, och så fortsätter jag läsa. Om kärlek.

Därför skriver jag om kärlek. Och därför tänker jag fortsätta skriva om kärlek. Typ så.

(Nu måste jag bara hitta en karl som älskar att fotografera och kan fånga saker på bild som jag inte lyckas förklara i ord, för jag är bara mänsklig och bilder är inte min grej.)

du är nog den.

Jag är sjuk. De jävla halsmandlarna som vanligt. Så jag fryser eller kallsvettas, och klarar knappt av att äta. Jag orkar inte läsa i långa perioder för då får jag så fruktansvärt ont i huvudet. Jag är sjuk. Så jag gör ingenting fantastiskt, eller ens halvdant okej.

Jag äter inte middag på Duvel med ena bästa killkompisen, jag går inte på jazzspelning med Minnie, jag lunchar inte med S, kör inte spontan torsdags-utgång med Julina, vardagsshoppar inte med mamma, träffar inte mormor och dricker sherry, följer inte med vännerna på fotoutställning, tränar, eller gör någon av alla de andra sakerna man vill kunna göra.

Och N? Ja ni. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är kär i den mannen, så otroligt förälskad, när han låter mig vara det. Men frågan är om han någonsin, verkligen, kommer låta mig vara det?

I övrigt är det höst, min första höst utan J på 2 år, Melissa Horn har släppt ett nytt album, och ja, jag är sjuk. Sist jag verkligen var sjuk, så satt J med mig på akuten i 5 timmar, skjutsade till sjukhus dagarna efter, köpte filmer och blåbärssoppa, höll om mig, kollade till mig, älskade med mig. Och fröken Horn kommer av någon anledning alltid att vara J för mig. Jag tror att jag precis, äntligen, har börjat bearbeta det. Att han är borta. Att det är över. Och det är bra, så bra. Men ändå. Så in i helvete jävla vemodigt, sorgligt, och ledsamt. Det är rätt. Men inte fan är det enkelt för det.

God natt.

ett annat avslut. (för vad hände egentligen med J?)

De hade kommit över väldigt sent, J och vår kompis. För att jag inte kan sova, och verkligen inte vill vara ensam. Vi har lyssnat på musik och druckit tequila. Eller han har i alla fall gjort det. Du och jag har varit tysta, undvikit varandras blick, kommit med bittra kommentarer och gjort allt för att inte börja bråka. Och så tillslut kommer det. Det oundvikliga Samtalet.

Jag ligger i min säng. Vår gemensamma vän ligger bredvid och har somnat, en halvtimme in i vårat samtal. Du sitter på en stol och lyssnar på allt jag har att säga. Jag gråter, fast jag trodde att jag inte brydde mig längre, att jag var över oss, att jag var lycklig nu. Och då känner jag hur du tar min hand, och stryker den så outhärdligt försiktigt. Så jag säger förlåt, och förlåter, och berättar om allt jag älskat, om allt jag alltid kommer älska. Med dig, med oss. Och jag säger att jag förstår. Tillslut, när klockan är kanske halv 5 på morgonen, så sätter du dig på min andra sida av sängen. Och jag lägger huvudet på din bröstkorg en sista gång, rör vid den där förbannande gropen, kämpar emot varje impuls att följa efter din hud ner, och in under din skjorta. Ligger så stilla jag kan, för att inte kyssa dig, en sista, sista gång.

Det är mer än 3 månader sedan vi var såhär nära sist. Och säkert en månad sedan jag insåg att det var över. Men det är först nu vi pratar ut. Innan du går, när klockan är närmare 6 på morgonen, så pussar du mig på pannan. Och jag frågar sömnigt, mjukt och vemodigt, om vi är klara nu? Och då tittar du på mig sådär som bara du kan, och jag kommer ihåg allt vi någonsin har varit, och jag inser att helvete, vad vi har (alltid har haft) en konstig, destruktiv, underbar, stark dragning till varandra, fast vi inte borde, fast det verkligen inte går.

"Jag kommer nog aldrig vara riktigt klar med dig. Med oss," viskar du innan du går ut i hallen. Vår kompis har redan blivit väckt och gått, han vet att vi behöver den här sista stunden. Jag gömmer mig bland alla tusen kuddar och världens största täcke, och ser dig sätta på dig skorna igen, ser ljuset när du öppnar dörren, och ler så gott jag kan när den stängs. Och jag kommer alltid, alltid att älska dig.

och hur många gånger är en gång för mycket?

Jag har tänkt på dig, hunnit sakna dig på bara den här helgen, jag menade ju inte att jag vill vara utan dig, kan vi snälla glömma vad jag sade, låtsas om som om det där samtalet aldrig ägde rum, fortsätta som förut men inte lika intensivt, med mer distans, jag blev rädd, jag tror jag bara försökte skydda mig själv, men jag har saknat dig, har jag sagt det?

Så säger han, när jag ringer för att be om mina saker. De saker som jag så lyckligt och hoppfullt lämnat hemma hos honom.

Och så säger jag en massa saker. Om hur jag inte riktigt vet. Om att det nog inte kommer kunna bli som förut. Om hur en del av mig tycker att det redan är försent, jag har fått nog, jag orkar nog inte mer nu. Och sedan den där andra delen. Den som av någon jävla anledning, tycker att jag är skyldig honom mer, och att det inte vore rättvist att gå ifrån honom fast jag borde. Inte rättvist mot allt vi haft. Att jag är skyldig oss mer, att vi förtjänar bättre än det där avslutet. Frågan är bara om det finns en fortsättning.

Han frågar vad jag har tänkt under de här dagarna. Jag svarar, att det jag tänkt rent instinktivt är att vi har så mycket kvar. Som vi planerat. Som vi vill göra. Tillsammans. (Vad jag inte säger är att jag hatat att somna utan våra godnattsamtal, att jag har haft ångest inför tanken på att behöva vara utan honom, att jag är så jävla besviken och ledsen.) Och han säger att han tänkt exakt samma sak. Och han säger det igen, att han saknat ljudet av min röst, att han verkligen inte vill att det ska vara över, att det här året betytt för mycket, att vi gått igenom för mycket, att vi kan ju inte avsluta allt såhär.

Och jag känner tårarna i hjärtgropen, för det sade han ju förra veckan också. Allt det fina och vackra som sagts tidigare liksom svider i bröstkorgen. Allt det lyckliga och hoppfulla. För jag vet inte om jag kan tro på något utav det längre. Hur jag ska tro på det. Eller varför. Så jag skakar lite på huvudet för mig själv, och biter mig i läppen, säger godnatt och lägger på. Sedan gråter jag i brist på allt jag borde säga, och för allt jag inte fortfarande borde känna.

så hur nära är tillräckligt långt bort?

Och så gör vi slut. Eller, han gör slut. För att det är för intensivt. För att han låtit mig komma närmare än någon annan. För att han inte vet. För att han inte tror han klarar av att vara i ett förhållande. För att han är rädd av hur mycket vi ger, och tar, och får, och vill. För att vi pratat nästan varje dag i ett år. För att vi ser så mycket i varandra. Och han vill inte göra mig ledsen, (den mest uttjatade frasen som finns, alla mina män använder den alldeles för frekvent), inte förvärra saker för mig, inte göra mitt liv svårt, men han klarar inte av att låta det vara enkelt. Och han vill ha mig kvar, men inte sådär nära, och samtidigt så kanske det är fel att be mig om det, för kanske kan han inte ge mig det jag vill ha, så jag borde inte vänta på honom. Det är mer rättvist att låta mig gå, och få ett avslut, så att han sedan får ångra sig och tycka att han gjort sitt livs (hittills) största misstag. Att jag är en allt eller inget människa, och om han inte är kapabel att ge mig allt, så finns det kanske inget kvar.

Så säger han till mig en fredagskväll, när jag sitter uppfixad i en kompis trapphus, på väg att fira någons födelsedag. Så jag sitter där med mina paket och mina klackar och känner hur alla ord bara flyter ihop, och jag förstår ändå knappt vad han säger. Vi har varit här förut, eller i alla fall nästan, men den här gången trodde jag att han skulle våga, med mig. Faktiskt. Jag trodde att vi liksom betydde lite för mycket för varandra, för att han skulle kunna göra såhär igen. Trodde att jag var för speciell. För det har han ju också sagt, nyss, 100 gånger minst.

Så jag säger att jaha, då finns det väl inte så mycket mer att säga, tack och hej, ha det bra på fotbollsmatchen. Och han blir lite stressad och undrar om han kanske inte ska ringa senare, så vi kan prata igenom det mer. Och jag säger att nej, vi struntar i det här nu. För du kommer aldrig sluta leta efter anledningar att gå, och jag är trött på att ge dig anledningar att stanna. Och så lägger vi på. Och jag sitter där och känner hur det bränner och svider på samma gång, för med ett litet klick var hela min framtid typ borta. Och så blinkar jag bort tårarna, går in och äter fantastiskt goda tapas, och dricker massor med sangria. Sedan messar jag med mina vänner, och vid ett är jag i stan, träffar killkompisarna, trängs på Berns, shottar Fireball, dansar till musik jag inte tycker om, kramas och kindpussas med folk jag inte riktigt känner, får komplimanger som inte betyder någonting. Drar till Spy bar och gör ungefär exakt samma sak igen. Sedan får jag skjuts hem och somnar i min säng. Sedan vaknar jag och undrar, jaha, vad fan gör man nu då. Vad gör man dagen efter? Samma dag så dränker man sina sorger, men dagen efter så drunknar man själv i allt istället.

Men jag har världens finaste vänner. Det, har jag i alla fall.

att trippa på tå, för att lyckan är så skör.

Nej, vi är inte förälskade hela tiden. Och när man befinner sig så högt som vi gör, när man svävar i något sorts känslorus, så faller man ganska långt sedan också. Och slår sig ganska ordentligt. N är rädd. På många sätt nästan mer rädd än mig. Han har ett bagage på 7 år, en bruten förlovning och år av att älska någon som man kanske inte någonsin var kär i, bakom sig. Så han är rädd. Rädd för att vara med någon fullt ut, rädd för att känna, men ännu mer rädd för att inte göra det.

Det är inte lätt att vara kär i N. Även om han är det bästa jag någonsin haft, så kräver det ganska mycket av mig. Han är inte perfekt, även om jag tror att han är det ibland. Jag måste stå ut med att han prioriterar nästan allt framför mig. Vilket jag gör, för jag är så otroligt rädd för att någon ska behöva mig för mycket, och jag är fullständigt skräckslagen inför tanken att låta mig själv behöva honom.

Jag måste bekräfta honom hela tiden, för annars tror han att jag inte tycker om honom. Men jag får inte kräva någonting, någonsin. För då backar N fort som fan. Då blir han defensiv, introvert och markerar att här är mina murar, här får du absolut inte komma in. Han är livrädd för att jag ska försöka ändra på honom, eller ännu värre: tro att jag kan bestämma över honom. Så vad gör man då? Ska man lägga sina känslor på hög tills de ramlar ihop, så som han gör? Ska jag svälja mina ord, och sitta där i hans tryckande tystnad, och låtsas? Allt för att inte komma för nära.

Men han verkar inte förstå. Inte förstå att man inte kan trassla in sig i varandras hår, och andas varandra, och somna med kärleksfulla ord på sina läppar, och doften av oss på våran hud, och min hand i hans, alltid, alltid, alltid i hans - och ändå behålla något slags tryggt, behagligt, enkelt avstånd. Det går inte. Jag kan inte. Vet inte hur.

Och jag, jag har blivit sårad så många gånger att jag hela tiden letar efter en väg ut. Letar efter saker i hans röst, hans blick, hans formuleringar, som säger att nej, han är inte rätt för mig. Anledningar att backa, till något som känns mindre. Till en plats närmare marken, som kanske bara innebär skrubbsår och lättare blåmärken om man ramlar.

Jag vet inte riktigt hur det här ska gå, hör ni. Hur ska två personer som är så rädda för att vara olyckliga, förmå sig att våga vara lyckliga tillsammans? Och hur länge orkar, och kan, man trippa på tå runt nuet, när man helst av allt, innerst inne, bara vill få springa mot framtiden? Med min hand i hans. Alltid, alltid, alltid i hans.

perfekta stunder, och ännu en söndag.

Han ber mig ofta att välja ut mitt favoritögonblick. Men hur gör man det, när varje andetag i hans närhet gör mig lycklig? Och nej, det är inte för alltid, men det är här och nu, och det är det vackraste, renaste och mest okomplicerade jag någonsin har haft med någon.

Är det den där stunden i bilen, när jag (i de få stunder då vi inte håller varandra i handen) mjukt smeker hans nacke och har mina fingrar i hans hår? Eller när han håller om mig bakifrån på den där utställningen? Är det när han kysser mig på kinden, och liksom knuffar lite lätt på mig med näsan för att jag ska flytta lite på mig när vi lagar mat? Är det att stå på en brygga och krama honom hårt, hårt, hårt medans han pekar ut stjärnkonstellationer? Är det när vi sitter sida vid sida, på ett café på Söder, med varsin kopp té och småkakor, han med sporten/näringsliv/huvuddelen och jag med kultursidorna, och jag ibland liksom sneglar lite lyckligt på honom, och "tänker herregud vad du är fin," innan jag fortsätter läsa bokrecensioner, eller är det när han lite förstrött kysser min hand eller pussar mig på huvudet när han tar upp sin kopp, eller byter blad? Jag tror nästan att det är när man vaknar en söndagsmorgon i september, av att han rör försiktigt vid dig och mumlar, halvt sovandes, att du är det finaste som finns, och ser det sista sommarljuset strila in mellan gardinerna, och landa på världens vackraste man, som av någon konstig, otrolig, häpnadsväckande anledning, valt att ligga där med just dig.

Resten av min söndag har varit perfekt. Jag träffade F vid 11 när N började jobba och vi gick till ett café på söder och åt en tidig lunch (ceasarsallad och blåbärspaj). Sedan gick vi hem till henne och jag drack kanske fyra koppar té. Sedan tog vi en långpromenad, köpte vita snittblommor och åt glass. Kom hem till henne igen, och drack säkert fyra koppar till, åt ugnsbröd med brie och paprika och pratade ännu mer om människor, livet, musiken, inspiration, driv, framtiden och män. En himla massa män. Fast jag pratade mest om N. Sammanlagt hängde jag med min otroligt ambitiösa, talangfulla, fina vän och livscoach i 9 timmar, innan jag tillslut begav mig hem. Anlände lagom till att trippa hem i ett helt fantastiskt spöregn. Nu lyssnar jag på Patrik Isaksson (de har jobbat ihop så kom att tänka på honom idag, lyssnade jättemycket på honom när jag var yngre, så duktig låtskrivare), har tänt ljus och satt mina blommor i en vas. Nu ska jag inredningsplanera lite, och sedan ta mig ner till videobutiken och handla lite tror jag.

Livet, mina vänner, livet.

vi är så fina mot varandra.

"...du är vackrast i hela världen - jag vill alltid vara mer med dig - jag älskar att vakna med dig - vill du ha ett vardagsliv med mig - jag är så otroligt glad att jag träffade dig - du är min bästa stund på hela veckan - mitt lugn, min trygghet - jag ser så mycket i dig - varför har du valt just mig - jag vill aldrig vara utan dig - jag saknar dig så fort du går, jag tänker på dig x 10 - du gör mig så lycklig - hur kan någon vara så underbar..."


Den sortens kärlek har vi. På riktigt. Jag kan knappt förstå det själv.

att ha en älskling.

Nu ligger man här igen. Med kärlek bredvid sig. Han är så bra mot mig. Allt är inte perfekt, men åh herregud så nära det är. Har nog aldrig varit så nära lycka, som när hans händer, hans läppar och hans hud finns nära. Jag hör hans andetag, hans älskade andetag. Jag ser hur hans skulderblad höjer sig lite, långsamt, för att sedan sjunka ned fort och plötsligt, som om någon gjort illa honom. Hans mörka hår är lockigt, min fina mr Darcy, och här och där ser jag små, små stråk av vitt. Och jag älskar det, vill se mer av det, jag ler vid tanken på att åldras med honom. Fast det är långt dit. För långt, förmodligen. I natt sades mycket vackra saker. Han kysser mig ofta och länge. Försiktigt, intensivt, krävande, avvaktande, kärleksfullt. När vi går på museum så kommer han alltid fram och kramar mig bakifrån, så jag får luta mig tillbaks i världens tryggaste armar. När vi åker bil så ber han mig alltid att sjunga för honom, han håller min hand när vi äter ute, han ser till att jag alltid har tillräckligt med kuddar (han sover med 2, jag sover med 6 stycken), han köper hem min favoritjuice och nu när han sover, och vaknar till ibland, så ler han så nöjt och pussar mig på axeln, drar mig till sig, säger något sött, tar min hand och kysser den mjukt. Och vet ni? Han kallar mig älskling igen.

en lagom söndag och en helt okej vardag.

Min söndag började med att jag såg ett mycket sött sms från N som jag helt lyckats missa på lördagskvällen. Jag och Minnie avslutade den med att dricka rödvin, insvepta i filtar vid en fontän. Bra avslut på uteserveringssäsongen. (Fick nästintill panikångest av hur mycket folk det var på klubben vi egentligen skulle befunnit oss på. Hann gå före i kön, in gratis, vara jobbig nog att lämna in jackan i vip-båset, och vända. Ungefär. Och vet ni? Man känner sig för jävla pinsam då. Som om man är för bra för allt det där. Vilket såklart inte är fallet.)

Söndag innebar sol, så jag drog på mig kängorna, jeansjackan, solisar och en halsduk, och promenerade ner till Aspuddens 2 km-loppis. Där hängde, och trängdes, jag, med mina fina vänner, samt resten av sthlms fyndgalna människor. Jag köpte ingenting. Loppisar gör mig bara förvirrad. Men jag satte mig ute och åt lunch, innan jag promenerade hem och unnade mig sängtid med brittiska kostymfilmer och läsandes the Great Gatsby, i bästa söndagsanda. Sedan gick jag hem till föräldrarna, åt det som var kvar från lillebrors väldigt försenade kalas och tittade på Pianisten.

Idag har jag städat lite smått, tränat ordentligt, och nu ligger jag här och lyssnar på regnet utanför. Jag har en konstig känsla i kroppen. En oro som inte ger med sig. Det är mycket bitar som behöver falla på plats just nu, och ändå är jag tacksam för saker mycket oftare nu än förut.

God natt.

och det enda som är bättre än min säng, är din säng.

Blev by the way ingen N den här veckan. Han skulle på något handbollskollo för vuxna män i Örebro typ. Men det är okej. Jag tror det är det i alla fall. Saknar honom dock. Mycket. Speciellt ikväll då det faktiskt var väldigt kallt, trots strumpisar, en extra kofta och en stor halsduk. Jag tycker om kyla. Men då måste jag också få ha en varm manskropp som värmer mig. Även om han är mer än så. Har alltid varit mer än så. Om jag kunde ta mig till Örebro så skulle jag göra det. Även om det skulle innebära att jag måste ligga ihopklämd med honom i en våningssäng, i ett rum med tre andra svettiga, snarkande män. Om det inte är kärlek så vet jag inte riktigt. Har jag sagt hur mycket jag tycker om den mannen förresten?

frierier, och ett liv fyllt av kärlek.

Ja, det är (tyvärr) inte N som tagit sig i kragen och äntligen insett att jag, utan tvekan, är hans livs kärlek. Förra lördagen åt jag alldeles för mycket fantastiskt goda tapas med en väninna, och vid bordet bredvid satt: Evan och Andrew. (De var även i sällskap med en jobbig britt, som var alldeles för på för sitt eget bästa). E och A visade sig vara de mest söta, rara och generösa oljeingenjörer från Sydstaterna som man kan tänka sig. Så när min vän drog till jobbet så drog jag med dom både till thaibåten och Debaser, och ALLA älskade dom! Så när Evan, först lite skämtsamt, men för varje gång lite mer seriöst, sade att han skulle gifta sig med mig, så började jag så smått kontemplera saken. Inte ens när vi började googla amerikanska ambassadens öppettider följande dag så backade jag. På söndagen var jag dock helt förstörd, mycket på grund av de 16 drinkar, 2 shots och 5 glas vin de så glatt bjöd på kvällen innan. Så det blev inget bröllop.

Den här helgen tyckte de att jag kunde ta mig till Dublin, med motivationen att "det finns mycket kyrkor där." Tror dock inte N skulle bli så glad om jag flängde runt i Europa (de jobbar just nu i Nederländerna för Shells räkning, och åker till nya städer varje helg) med två främmande män... Däremot ska jag åka till Houston och lära mig jaga, fiska, segla och köra motorcykel med Andrew! Och då kanske jag kan gifta mig också.

I övrigt är N lite extra kär i mig just nu, mina vänner ringer och smsar med spontana kärleksförklaringar och nu är jag på väg hem till en avskedskväll innan en av tjejerna flyttar till Irland. Jag har varit sjuk den här veckan men jobbat ihjäl mig ändå, för vad spelar förskylningar för roll när man har världens finaste vänner och får avsluta varje kväll med att ens drömkille berättar hur fantastisk, vacker, underbar och intelligent man är?