söndag 31 juli 2011

nunc scio quid sit amor.

Sitter uppe för att jobba på lite låttexter, läsa igenom gammalt material osv. Ramlar in på allt jag en gång i tiden skrev om min första kärlek. Han var tio år äldre och krossade mitt 18 åriga hjärta helt och hållet. Det händer fortfarande att jag skriver sånger om honom, vare sig jag vill eller inte. Första riktiga kärleken kan göra det med en.

Öppnade en mapp med utdrag från våra msn konversationer, och alla kärleksbrev jag mailat till en nonsensadress han skapade enbart för mig, hans lilla hemlighet och udda besatthet. Med tiden har jag insett allt som finns att inse om vad jag skevt nog kände för honom, men när jag läste det där förstod jag till min förvåning att han nog faktiskt visst var kär i mig.

Jag tänker på honom ofta, saknar honom nästan nu för tiden, något jag inte tillåtit mig själv att göra på väldigt länge. Och jag önskar att det fanns ett sätt för oss att vara en okomplicerad del av varandras liv. Att det fanns ett sätt för oss att ta ett glas vin någon gång om året, en möjlighet att ringa de dagar då ingen annan skulle förstå. Att jag för ett enstaka ögonblick då och då, skulle kunna landa i hans arroganta, retsamma, nyfikna, självbelåtna röst (överanvänder adjektiv för att det finns något oidentifierbart där som jag aldrig riktigt hinner uppfatta), den röst som jag kan så väl. Se in i de där ögonen, som förutom sin enastående nyans av grönt, speglar allt hans röst förmedlar. Och jag vill få se hur de glittrar i guld, minnas hur nätterna gjorde dem gråa, och kanske, kanske komma ihåg vad kärlek är. Och inte är.

lördag 30 juli 2011

requiem.

Män, överallt dessa män. Dj:n som är vackrast på stället och som flirtigt fångar min blick, påträngande tafatta idioter som inleder försök till småprat, uppskattande blickar och sexuella trakasserier i största allmänhet.Jag biter ihop mina käkar, ler charmigt och ansträngt åt den förstnämnda, avvisar snällt de andra med att inte ställa frågor tillbaks, inte ta emot drinkar, tar in det positiva och markerar med kall och nedlåtande blick att vem som helst inte får titta på mig hur som helst.

Sedan åker jag hem, smiter undan både från dj och idioter, ser att han lagt till en låt på sin favoritplaylist, och sitter där med tårar i ögonen halv fyra en fredagsnatt, inte för att den nödvändigtvis handlar om mig, men för att åsynen av att antalet ändrats från 96 till 97, visar att han lever. Han finns och andas, och lever, utan mig. Och jag gråter för att han inte älskar mig. Sedan slutar jag gråta, vid den smärtsamma tanken att han nog aldrig gjorde det.

söndag 24 juli 2011

jag önskar att jag kunde lämna mitt hjärta kvar här, åka ifrån oss och lämna allt vi haft. så som du gjort.

Packad och klar för "landet," det vill säga huset i sydtyskland, vid vinfält och omringat av de berg som Alperna mynnar ut i. Jag kommer inte ha tillgång till telefon eller dator. Bara jag och mina tusen tankar. Åker dit med ett krossat hjärta på alla sätt och vis. Kommer nog hem likadan. Jag ska sova, sova, sova. Läsa min nya hög med böcker, träna, äta lagom nyttigt. Och jag ska gråta så mycket jag kan, för himlen vet att jag behöver det. Och jag ska försöka fundera ut vad som hänt, få perspektiv på allt och komma på hur jag ska ta mig själv från den här punkten, till en plats som inte gör lika ont. Önska mig lycka till.

När jag kommer hem har jag en veckas semester kvar, innan jag måste möta J på jobbet igen. En vecka att fly från mig själv, och gömma mig bakom illusionen av ett liv i lycka. Fan vad miserabel jag är.

Ta hand om er mina vänner.

sanningen.

Jag vet inte ens varför jag försöker vara något annat än Kameliaflickan. Varför jag försöker göra mig vacker och gå ut bland människor och låtsas att jag inte innerst inne vet att alla ser, och alla vet, att jag bara är en Kameliaflicka. J fick mig att tro att jag kanske var mer, N fick mig att låtsas att jag kunde vara det. Men det är bara lögner. Allt, är bara lögner.

Fröken Kamelia. Inte ens i närheten av att vara något jävla mer, kanske något mindre. Förmodligen ännu mindre.

Jag hatar Stockholm. Jag hatar alla män som någonsin påstått, eller sagt att jag räknas, att jag syns, att jag finns. Jag finns inte. Jag är ingenting.

fredag 22 juli 2011

jag vet inte vem jag är om du inte älskar mig längre.

Gjorde ett försök till att ta mig ut, denna varma storstadskväll. Men ingenting känns roligt, mina klackar gör mig inte glad och staden är fruktansvärt tom på stockholmare. Alla är på Gotland och här finns bara turister som tittar nyfiket på en. Jag lyssnar på Cash och hän ger mig åt alla sorters dystra tankar.

Hur jag än gör så känns det som att jag ätit för mycket och tränat för lite. Ingenting känns nytt och tristessen äter upp mig. Behöver platser jag aldrig andats förut, och i brist på det, ansikten med drag och linjer som jag inte redan kan utantill. Vill ha djupa, passionerade, personliga, meningslösa samtal som mer än gärna får flyta ut i sommarnatten och aldrig någonsin bli ihågkomna.

Nu är jag på väg hem, till tomma rum, och alldeles för vita väggar (de påminner mig bara om papper, och alla ord som borde bli skrivna, eller taveldukar som visar hur färglöst mitt liv är) och där ligger jag, äter tabletter som inte hjälper, och lyssnar på helvetesklockan i köket, som håller mig vaken med sitt alldeles för melodiska tick tack. Varje sekund låter olika, ibland lätt och snabbt, ibland dovt, utdraget, en hel tonart under den föregående sekunden. Som tangenter på ett illa stämt piano. Om den ändå bara var monoton som normala klockor, och jag bara var normal , som andra flickor, och om jag bara kunde sluta längta bort från mig själv, sluta alltid vilja vara på väg någonstans, i den naiva tron att jag lurar tiden då. Allt hinner ändå ikapp. Och ikväll är jag inte lycklig alls.

onsdag 20 juli 2011

everyday och allt vad det innebär.

I måndags var det terapidags igen, en liten akuttid hos en psykolog som jobbar i samma team som min vanliga. Gick mest för att jag behövde mer Atarax så jag klarar sommaren. Gymmet efter det, hem för en quick fix, och sen mötte jag upp Minnie. Gick runt i stan och letade present till N, blev en bok om teckning, en om 1800 tals filosofie, ett spel om växter och blommor, ritkol, oljefärger, pensel och pannå. Massa smått med andra ord! Vi satt kvar i stan till sent och fikade. Kom hem och N kom över för en långpromenad vid vattnet. Andra killar kommer över för att ligga, den här vill bara vandra och åka hem.

Jag har jobbat och varit på allmänt dåligt humör. Har någon sorts muskelinflammation på baksidan av ena benet, typ över och under knävecket. Gör jävligt ont och så var jag tvungen att hoppa gymmet idag. Blev presentshopping till mamma på American Classics, och även något till mig själv. Har även passat på att köpa en fin liten boksamling när jag köpte böcker till N. Har lovat mig själv att låta bli att köpa det innan jag har bokhyllor, men kan aldrig låta bli. Åt middag med S och satt ute tills det blev för kallt. Har allt som allt spenderat alldeles för mycket pengar och ligger nu äntligen i min säng. Smink av, och sen en av mina nya böcker är tanken.

söndag 17 juli 2011

anyday now.

Idag har jag hängt i studion med finaste Friday, lyssnat på det hon jobbar på just nu, jammat lite och ätit en god risotto i solen, pratat pojkar och musik. Väldigt inspirerande, driven och orädd tjej!

Sedan tog jag mig till gymmet, trots absolut ingen sömn alls. Blir till att äta lite mer tabletter ikväll. Haft ont i hjärtat igen ikväll, och behövt ta min medicin för det för första gången på några veckor. Är nog överansträngningen. Avslutade kvällen med en liten fika på söder och kom hem i tid till att bita på naglarna, skrika nej, nej, nej, och behöva se mitt älskade USA förlora VM-guldet till Japan.

Hoppas ni har haft det bra. Jag kanske kommer att bli lite mer okej snart. Det verkar nästan så vissa dagar.

söker orden för att röra vid ett hjärta, men svarta streck på vita papper blir så väldigt svarta.

Ännu en nästintill perfekt kväll, med en nästintill perfekt man. Och ändå är inget som det ska. Har lyssnat på två fantastiskt duktiga si/so tjejer, i ett ljummet Stockholm, med en mjuk filt runt mina bara ben och flera koppar varmt te. Skrattat och fått prata musik med underbara människor, haft hans helt och hållet, fullkomligt, totalt perfekta hand i min.

Gått genom en stad i sommarpuls, känt mig nykär på en nattbio (jag skulle kunna fortsätta förälska mig i dig, om och om igen, om du lät mig) och åkt hem med den ljumma kvällsluften genom ett öppet fönster. Tänkt att jag helst av allt vill somna på din arm, och att vi nästan varit lyckliga igen.

Nu kan jag inte sova. Jag ligger vaken och försöker skriva sånger som betyder något, hitta en känsla att våga hålla fast vid. Det enda svåra när man lyssnar på andras musik är att man börjar undra vad fan man själv menar med sina texter och om melodierna ens i närheten uttrycker det man tror sig känna.

Bisous.

lördag 16 juli 2011

jag brukade göra dig lycklig.

Jag vet inte varför jag fortfarande tänker på dig när jag ska sova, eller låter mig själv tro att det skulle kunna finnas någon sorts framtid för oss. Känns som om det var alldeles för länge sedan som du såg det i mig. Vi känns så väldigt, otroligt, hjärtskärande långt borta. Och jag saknar allt.

fredag 15 juli 2011

man vet inte att det är en dröm tills man vaknar.

Ja, jag vet. Jag är mer än frånvarande för tillfället. Är nog bristen på variation i mitt känsloliv som gör att jag känner mig så nollställd. Egentligen är jag bara avvaktande. Vet dock inte vad jag väntar på. Så vad har jag haft för mig den senaste tiden? Uteserveringsluncher med tjejhäng, kompensationsshopping, försök till att träna istället för att äta när jag lider av bristen på sex, utställningar, nattpromenader och låtskriveri med gitarristen min. Maggio i hörlurarna, rose i glaset. Skratt i luften men tomt i hjärtat.

Jag måste verkligen börja plugga.

Igår så var jag ute en sväng, drack japanskt plommonbrännvin hemma hos en av Stockholms otaliga nummer branschmänniskor. Den här har dock något i huvudet. Vi pratade matlagning, 60 tals möbler och marockanskt kakel, innan jag och tjejerna (varav en smög iväg och hånglade lite med honom) tog en taxi till F12. Där träffade jag A som jobbar i baren, och dansade bakom djbåset med en djurmask (var fan den nu kom ifrån) över ansiktet, och en whiskey sour i handen. Ikväll vet jag inte vad som händer, och imorgon tänkte jag gå och kolla på en tjejkompis som spelar @ Lasse i Parken.

Just nu ligger jag i hamnen och jobbar på brännan. Jag har läst ut högen med svenska sommardeckare för länge sedan, så jag äter nektariner och skriver det här. Nyss sprang ett rådjur förbi, en dm från min filt, hela världen är blå och grön och jag förstår inte varför jag inte bara kan älska livet helhjärtat.

fredag 8 juli 2011

jag önskar att du inte somnade så fort nu för tiden.

Påbörjat så många inlägg på senaste tiden. Vet inte vad jag ska säga eller göra. Nu kan jag inte sova. Vill kunna prata med någon. Jag brukade alltid ha någon att prata med i slutet av dagen. Och nu har jag inte det.

Jag känner mig så otroligt fel. Och inte vacker alls. Hur lät jag mig själv hamna här?

lördag 2 juli 2011

that's life.

Jag lever. Alltså, på riktigt, lever. Åkt ut i skärgården, igen. Blev hämtad ute på Dalarö vid halv 3, och åkte ut på öppet hav, bort från kvava, svettiga, klaustrofobiska Stockholm. Åt en sen lunch bestående av rökta räkor, baguette, avokado, aioli, franska ostar och charkprodukter. Drack ett glas vitt till det och njöt av eftermiddagen på terrassen, med utsikt över havet. Gick ned och simmade bland de salta, svala vågorna och låg och läste en svensk deckare på bryggan. Ikväll lär vi grilla, äta hallonen vi köpte på vägen ut, lyssna på musik, vila och åka lite mer båt. Livet liksom. Jag lever.

på väg tillbaka.

De är lika långa. Och man undrar lite om de alltid varit det, eller om de har växt tillsammans. Slutat växa. Blivit mindre. Tillsammans.

Hon lyssnar på Schubert, men har bara ena hörluren i örat. Jag tror i alla fall att det är Schubert. Han ser lite bortkommen ut. Lite förvirrad. Hon däremot, vet precis.

Helt plötsligt, samtidigt som hon sluter ögonen för att lyssna på delen där musiken växer sig starkare, så famlar hon bestämt efter hans hand. När hon når den håller hon hårt. Som om hon aldrig vill släppa. Precis så som hon har hållit i alla dessa år. Deras händer känner varandra väl, de smälter liksom samman till en enhet. Han ser mindre bortkommen ut. Han vet var han är när hon har sin hand i hans.

Det är rörande, rent av bedårande. När hon släpper är det för att han ska lyssna på något. Jag anar tonerna av Schuberts "Svansång." Och han nickar lite trött, ja, jo, fantastiskt vackert, mumlar han fast utan ord. Och hon greppar hans hand igen.

Huden på deras händer ser så tunn och stark ut på samma gång. Jag tänker om händerna, det jag först tänkt om deras längd. De verkar ha format sig efter varandra. Efter år av att hålla hårt så passar de ihop perfekt. Jag ler bitterljuvt. Jag unnar dem det.

När de går av försvinner de nästan i folkmassan, tappar för ett ögonblick bort varandra. Han ser lika vilsen ut som tidigare. Hon trevar efter honom, bland alla långa, unga, stressade människor, och jag hinner få en glimt av hennes ansikte. Han får också syn på henne, vägleder henne lugnt därifrån. Hand i hand.

Och jag inser att han kanske inte alls är den som man måste hålla hårt i. Att det är han som är styrkan i deras händer, hennes styrka, att det är det hon så bestämt, vant, oroligt, greppat efter. Och då ler jag, och hoppas att de får dö på samma dag, och aldrig behöva famla efter en hand som inte finns där längre.

Sedan nynnar jag på musiken hon lyssnat på, och tänker att finast av allt är ändå att de verkligen har förstått båda två, att livet går ut på att våga hålla fast vid något, även om det kanske inte är för alltid.

fredag 1 juli 2011

när sommarregn inte räcker till.

Det är en molnig och grå dag i Stockholm mina vänner. Klibbig och matt. Jag har ätit en croissant och ett äpple, dricker en VW Antioxidant och lyssnar på fröken Horn. Är så otroligt rastlös och trött på den här vackra staden just nu. Jag vill ha nytt, nytt, nytt. Kanske blir det bättre om det regnar senare. Sitter på pendeln ut mot Bro, ska ut till landet och jobba lite, samt hänga med mormor, som jag saknar så.

Jag har inget fint att skriva, trots att jag innerst inne vet att världen är underbar. Imorgon tar jag båten ut i skärgården igen, i ett försök att komma undan min ångest och saknad.

Nu är jag framme mina käraste!