truth be told.

Jag mår egentligen inte så jävla bra som jag försöker göra. Eller är så samlad som jag försöker verka. Jag känner hur delar av min värld rasar och när jag försöker hålla den samman så är allting bara sand i mina händer. Jag kan inte ens se klart, än mindre känna. Så jag stänger av, och så slår allting till tusen gånger hårdare. Ingen är här. Ingen kommer hålla ihop mig. Kanske räddar ingen mig från mig själv den här gången, och så är allt över. Allt det där vackra som livet ändå kan vara, allt jag låtit mig älska, kanske tar det slut den här gången.

Min psykolog är på semester till den 22 aug. Vilket är helt okej. Jag har ändå stängt av mitt medvetna känsloliv helt. Jag säger till mina vänner att vi borde resa någonstans. Var som helst. Sanningen är att jag bara vill bort. Att jag tror jag kvävs eller gör illa mig själv om jag måste vara kvar här. Att allt det onda, har hittat mig igen, och inte visar några tecken på att vilja försvinna. Jag säger att jag är för trött för att gå ut. Sanningen är att jag bara vill gråta men inte har några tårar kvar. Att jag funderar på att bara tömma alla tablettkartor ikväll och inte vakna upp imorgon. Min familj är borta, jag ska inte till jobbet. Alltså, om man verkligen ville göra det, och lyckas, så är det nu. Men jag vill inte, även om jag känner hur något sliter i mig, hur ångesten, rädslan och sorgen kommer att få min hud att brista när som helst, eller förtära mig helt inifrån. Så jag sväljer en cocktailmix av bara precis mer tabletter än jag borde ta, och nu ligger jag här och väntar på dimman, på det tunga mörkret som släcker allt som bränner.

Jag är inte bättre än en jävla missbrukare, skillnaden är bara att mitt är utskrivet av en läkare. Och jag är inte beroende heller, det har jag aldrig låtit mig själv bli. Men i perioder bedövar jag mig själv helt med min medicin, för att jag på riktigt inte skulle kunna stanna kvar utan den. För att när min ångest, mina rädslor, min sorg, mina minnen, min oro växer sig så här stark, så tar den över allt annat jag är. Då blir rösterna så höga, och synerna så verkliga, att det inte finns något vackert kvar. De förvrider allt.

Det här inte bra skrivet men jag är rätt borta just nu. Jag har försökt svälja min dödslängtan med tabletterna, men det går lite sådär. Förhoppningsvis verkar sömntabletterna innan jag drunknar helt. Hur fan orkar ni hålla huvudet ovanför vattenytan, när det är så enkelt att bara sluta kämpa?

jag undrar var vi tog vägen någonstans...

I natt är hela jag frågor, och han har inga svar. Jag brukade vara rädd för att vara utan en av dem, och nu tror jag att jag förlorar båda två. För ett liv med någon utav dom börjar kännas som en omöjlighet. För mycket har blivit sagt, för lite har blivit gjort. Jag saknar allt jag har varit och längtar efter att vara mer. Jag tror inte jag kan hitta tillbaks till varken N eller J. Jag fick solen i ögonen, horisonten brände och framtiden fick mitt hjärta att slå fortare och stå stilla på samma gång. Och jag tappade allt i golvet, hörde oss gå sönder. Och när molnen kom, och ljudet av regn väckte mig till liv igen, så lade jag mig på knä, försökte desperat plocka ihop alla bitar, men fann att de var sköra och gick sönder ännu mer. Så nu sitter jag där, med den där dova smärtan av sår som inte syns, och minnet av ljust gyllene sol, och de djupaste färger jag fått se livet i. Och jag saknar inte J, N, eller ens E som jag tänkt så ofta på den senaste tiden. Jag saknar kärlek. Jag saknar att andas luft som känns elektrisk, röra vid någon som svider och svalkar på samma gång, att lägga sig ned i känslan av att vara sedd och lyckligt stanna där. Fan vad jag svamlar nu. Fan för allt.


... för ibland när jag somnar ensam, är det nästan som om att, vi aldrig riktigt fanns.

midsommar, del ett

Åh midsommar! Herregud vad mysigt, fint och kul vi har haft det. Helt otroligt! På torsdagen packade jag min väska för både regn och sol och begav mig ut i världen. Jag mötte upp vännerna vid pendeltåget i årstaberg, och vi hade sådär härligt mycket packning som man ska ha när man ska iväg på äventyr. Vi åkte till Handen och bytte till en buss. Ut på Dalarö skulle vi, och där satte vi oss på bryggan i kvällssolen och väntade på vår skjuts. Mycket snart så skymtade vi båten, och vi åkte ut mot ön under massor med skratt. Väl framme, efter vissa landkrabbors mindre lyckade hjälp med att lägga till, så hoppade vi iland och begav oss upp, upp, upp mot huset. Vi lämnade väskorna. Sedan var det dags för att försöka resa flaggstången. Jag åkte omkring med lilla båten hela kvällen, och kom hem vid halv ett, då jag gick och lade mig i världens sötaste lantligt marina sovrum, med Minnie på andra sidan.

Jag har ju dock såna jävla sömnproblem och hade glömt mina tabletter hemma. 2 timmars sömn blev det, men jag var ganska lycklig ändå. Skulle inte ni varit det?

lätt att vara ensam, svårt att vara två

Gymmat, legat i hamnen och solat. Röd klänning, slarvig tofs, vita tygskor och solisar på - drar till stan och tar en drink i solen!

Vill bara inte sitta hemma och tänka på allt. Saknar att sitta på öppet hav, med vinden i håret, sol på huden, och saltstänk på kinden som inte är tårar. Bara jag och vågorna.

jag saknar dig, varje gång jag stannar upp för att andas, och märker att något saknas i mina andetag.

Hur kan man vara så fullkomligt lycklig och levande på grund av platser, händelser och människor, och ändå uppleva att något fattas? Hur kan man se sig omkring och känna att här är jag, och världen, och jag är stark och fri, och ganska mycket mer än bara helt okej, och ändå vilja ha något mer, trots allt det. Känna kärlek till att man är, till att man ser, och hör, och smakar på livet, känna att man faktiskt räcker till, bara genom att man finns och kan älska, och ändå längta efter att vara älskad?

Jag har haft en fantastisk midsommar, och en bra avslutning på helgen i form av grillat kött, majs och sparris, med färskpotatis och sallad, vin och lite flicks. Lovar att berätta allt om skärgården, båtåk, mat och dans, så fort jag har tillgång till en dator, lämnat in min till kexet nämligen. Den var lite seg efter virus, fulla diskutrymmen, icke-uppdaterade program, porrsurf och att den åkt i golvet riktigt jävla ordentligt ett flertal gånger som J och jag haft sex. Ah. Good times.

alle man ombord!

Hela dagen har gått åt till att fixa och dona inför morgondagen. Blir bara borta 3 nätter, men har packat som en idiot ändå. Har lite kontrollbehov och vill inte lämna något som kan vara bra att ha. Ska strax föna håret och slänga i mig något i matväg innan jag beger mig. Är tunnelbana, pendeltåg, buss, båt som gäller för mig denna afton. Tänkte dra på mig gummistövlarna, ray bans och en mysig tjocktröja i bästa svensk-midsommaranda, och imorgon hoppas vi på att kunna byta ut det mot en blommig klänning!

Glad midsommar älskade, om jag inte uppdaterar innan dess.

/ K.

the ticking of the clock.

Jag och N har bestämt att vi ska fortsätta att vara vänner. Hur man nu gör det på ett smidigt icke-akward sätt. Därför halvligger jag nu i min säng i väntan på att han ska komma och hämta mig. Vilket kändes som en helt okej tanke för två timmar sedan. Jag tänkte att det kunde vara en bra distraktion från det faktum att J har åkt iväg. Men icke.

Hur farligt kan det bli? Jag brukade ju tycka om den här killen mer än det går att förklara?

just idag skulle jag behöva lite regn.

Ligger i min säng med samma huvudvärk som förföljt mig i snart en vecka. Jag avslutade allt med N igår. Känns tråkigt, men jag är ändå mest lättad för att vi äntligen pratade ut om allting. Är trött på att låtsas, orkar inte försöka mer. Det kommer göra lite ont när han börjar dejta igen, men det är vad det är. Jag ville verkligen att vi skulle vara kära i varandra, men det verkar inte som att det fungerar.

J åker till USA imorgon. Känner mig stressad och orolig inför tanken. Har inte haft två veckor ifrån honom på väldigt, väldigt länge. Jag har gjort en playlist till J, och spelat in en godnattvideo som jag hade tänkt dela med mig av när han åker. Tror dock inte det blir så nu. Känner ingen kärlek någonstans längre.

Har lovat mig själv att ta mig till gymmet och att städa hemma idag, så att jag kommer hem till en ren lägenhet efter midsommarhelgen. Blir bra för mig att komma bort några dagar ni när N och jag är done och J åker. Vänner och vin, och förhoppningsvis lite sol ute i Skärgården. Jag vet att ni tror att två veckor är kort tid, men det är det verkligen inte alltid. Allt hinner ändras på två veckor, om det är meningen att det ska göra det.

mindre perfekta dagar, och en inte så road Kameliaflicka.

Har en skitjobbig jävla dag på Grönan med lillebror. Längtar efter att få lägga mig i min säng och dö ikväll. Nästa gång så säger jag att någon annan får passa honom. Förstå att jag hade kunnat spendera dagen på sthlms jazzfestival istället. Lycklig och utan någon som jävlas med mig. Förstår inte varför han håller på såhär, först tjatar han hela veckan, och sen, 800 kronor, läsk och sockervadd senare så vägrar han åka grejer. Jag. Blir. Så. Trött.

om du lämnar mig nu vet jag inte om jag kan komma tillbaka.

Ska in mot stan. Dags för bio med N. Först lite försök till shopping. Tycker inte om saker och ting idag. Gillar inte vad jag har på mig och ser inte fram emot den här kvällen alls.

J åker till USA på tisdag. En två veckors gratisresa med "jobbet." Och då är det hans älskade poker jag syftar på. Jag känner mig orolig. Jag har en tendens att ta dumma beslut och göra mindre intelligenta grejer när jag känner mig rastlös och ensam. Fan, det här kommer inte sluta bra.

Hoppas ni får en bra dag. Själv så tänker jag slänga på mig ett par klackar och hoppas på det bästa.

...och istället för tårar.

Vad gör man när man bara vill gråta för att man inte vet hur man ska lämna killen man mest av allt vill få stanna kvar hos? Man tar ett långt bad och tar slut på halva flaskan kroppsscrub i ett försök att bli av med sina tankar. Man bäddar nytt och drömmer att ha tid att dammsuga och våttorka och tvätta, och kanske kunna städa undan allt som påminner om honom när man ändå håller på. Och rosorna från den där andra fina pojken hjälper också litegrann, men inte mycket. För även om jag somnar med deras doft, så vill jag bara få andas J.

Nu drar jag till stammisbaren och möter upp lite vänner. Några whiskey sours och jag klarar kanske den här kvällen också.

du är så vacker men jag vet inte vem du är längre.

I söndags mötte jag upp N i stan. Han gav mig en stor röd ros, och i bilen väntade ett paket till mig. Vi har inte setts på nästan 3 veckor och ännu en gång slogs jag av hur otroligt vacker den mannen är. Vi åkte hem (till honom) och lagade mat. Sedan åkte vi ut till Tyresö slott, som jag älskar. Vi gick runt i parken, och på upptäcksfärd runt ägorna. Det var varmt och blåsigt på samma gång. Träden därute är så höga och det växer både vallmo och pioner. Det var nästan bara vi, i en helt avskild värld, där tiden tycks stå stilla. Jag fantiserade om att jag var en adelsdam, N var min älskade mr Darcy, och att bara bortom skogen så dolde sig en engelsk hed. Sen åkte vi hem och kysstes i timmar och jag tänkte ännu en gång, att Gud vad han är vacker. Sen skickade J ett sms och jag glömde bort både slott och prinsar.

istället för kärlek.

Började denna solskensmåndag med lite välbehövlig terapi, och mötte sedan upp Carolina och mina två irländska underbara vänner på Grodans uteservering. Vi bestämde oss för att gå ut på Djurgården. På vägen köpte vi mjukglass. Vi satt och åt den på kajen och fantiserade om lata sommardagar i skärgården, och båtturer med havssmak. Vi begav oss sedan mot ett härligt lugnt och mysigt Josefinas där vi tog ett glas och bara hängde. Tog älskade Djurgårdsfärjan till Slussen. Mötte upp Angie, promenerade tillbaka och satte oss på Berns uteservering. Efter någon halvtimme så kom Stockholms Jazzorkester och ställde upp alla sina grejer för en spontankonsert! Sånt gör Kameliaflickan lycklig! Vi tog en kopp te på söder, och världen hade varit en perfekt plats om det inte varit för att jag då hör det där äckliga inställsamma skrattet, och den där ytliga naiva våprösten. Hon är tillbaka i Sthlm och sitter vid bordet bredvid mitt. Jag blir till och med tvungen att hälsa på människan. Jag mår illa inombords och känner hur ilskan och svartsjukan tar över. Och ungefär där inser jag att jag verkligen inte orkar längre. Jag byter plats och försöker prata av mig mina obehagskänslor. Men det går inte. Inte just nu när han är så långt borta och inte älskar mig. FAN.

kanske är du och jag det enda som verkligen betyder något.

- Du förstår väl varför jag blir så illa berörd när hon kommer på tal?
- Både ja och nej. Egentligen inte. Förklara.
- Massor med anledningar.
- Ge mig en.
- För det känns lite som att hon var förstahandsvalet.
- Jag har aldrig sett på det så. Det har aldrig funnits första och andrahandsval.
- Och hon betedde sig så jävla illa mot dig, och ändå var du bara bra mot henne hela tiden.
- Till skillnad från hur jag är mot dig menar du? Jag kanske tog lite skada av allt det där, jag kanske vill vara så, men inte riktigt vågar längre. För då blev det som det blev.
- Mm. Och jag känner... liksom... mest av allt, så tar jag allt som har med henne att göra så hårt, för om det hade fungerat mellan er så hade du och jag aldrig funnits.
Och då ler han mot mig i mörkret, och ser på mig med kärlek.
- Vilken tur att det inte gjorde det då, säger han hest, och jag älskar honom så, så mycket i det ögonblicket.

Jag kysser honom till svar och sedan ligger vi tysta en stund.
- Känns det inte konstigt? Frågar jag.
- Vad?
- Att det finns någon som tycker om dig, och bryr sig om dig, så otroligt mycket, säger jag och tittar på honom, lite undrandes. Och den här gången är det han som kysser mig.
- Nej. Det känns precis som det ska kännas.
Jag nickar lite försiktigt.
- Eller hur? Frågar han och ler, för en sekund vet jag inte om leendet är lyckligt eller sorgset.
Men jag svarar inte, utan jag lägger mig bara ännu närmare och känner att här vill jag stanna för alltid.

bring the heat.

Har hittills legat i hamnen och solat, nu har jag smörjt in mig, sminkat och inte orkat föna håret (det är ju så varmt.) Carolines pojkvän P från Irland har landat, och jag ska strax bege mig mot Thaibåten för att fira att Chloé fyllt år! Nu gör vi det här Stockholm!

när trycket över hjärtat lättar, och Sthlm min enda kärlek.

Igår jobbade jag lite, J och jag började samtidigt så han hämtade mig. Efter det så åkte jag in till stan för att leta efter en present till Chloé. Sprang på babymama och prinsessan och gick runt lite med dem också. Stressade hem till föräldrarna för thaimat följt av bubbel och sena födelsedagspresenter. Fick ännu mer lyrik, bland annat John Keats. Sen gjorde jag mig i ordning lite snabbt (jeansshorts, ljusrosa sidenskjorta, svart kavaj, killerheals och Jimmy Choo väska.)

Mötte upp Chloé för en drink på Sturecompagniet. Avrundade dock tidigt. Gick med lätta och lyckliga steg i ett sommar-Sthlm som lever. Jag kände att jag trivs med mitt liv, som är trassligt och långt ifrån perfekt, men det är ungt och hoppfullt och har precis börjat. Jag har flera fantastiska vänner och roliga saker att göra. Min vän och gitarrist är tillbaka i stan (vi lirade lite i en park i måndags) och världens bästa säsong för att njuta, leka och uppleva är igång nu. Och någon dag kommer jag att träffa min stora kärlek, men innan dess kommer mitt hjärta hinna gå sönder tusen gånger till, hitta nya bitar som ersätter de gamla och har jag tur kommer jag någonstans längs vägen att bli den där tjejen, som min perfekta kille, kommer tycka är helt underbar precis som hon är.

Idag tog jag tåget ut till mormor på landet, jag har hållt på i trädgården, sprungit runt och vattnat rhododendron-buskarna, planterat blekrosa dahlior och fått ännu mer presenter. Efter det fixade jag den sista presenten till Chloé och mötte upp Minnie och en killkompis till oss som landade igår från Irland. Han ska bo här ett tag, hittar han ett jobb blir det kanske ännu längre. Vi satt i en park och pratade om livet innan vi rörde oss mot stammis-stället där Minnie ska jobba ikväll. Carolina kom dit, så hon och jag tog en liten promenix på söder, och köpte mackor och smoothies från en eko-shop på Söder, satte oss på en bänk och åt middag. Tog en drink, och nu är jag hemma och lyssnar på mjuk musik, vilket är som svala smekningar efter en lång dag med en massa spring. Ska vara duktig idag, för imorgon ska vi fira C!

Och hör ni, jag saknar J (hela, hela tiden), och jag saknar verkligen N och allt det vackra, fina, speciella som vi hade nyss, men för någon vecka sedan så kände jag hur det var att sakna mig själv, och det tänker jag fan inte göra. Inte för någon kille. Jag var ledsen, och orolig och nervös hela tiden, ifrågasatte vem jag är och borde vara, och kände mig så otroligt jävla vilsen, med två personer som förut kändes som hemma. Och jag gör inte det igen.

01.23

T: Varför flyttar inte J bara in hos dig?
K: Nej, gud nej! (skrattar nervöst) Det skulle aldrig fungera! (tittar panikslaget på J, för att få medhåll, och se hans lika stressade reaktion, men mest för att visa att jag absolut inte, aldrig någonsin har tänkt tanken) (men det har jag ju såklart gjort, säkert hundra gånger.)
J: Varför skulle det inte göra det? Frågar han istället, och ler så otroligt fint.

what a lovely way to burn.

Fort, fort, fort snurrar allt. Hinner knappt andas. Har, efter den senaste tidens ångest och tveksamhet, omedvetet (?) backat från N. Jag saknar honom men jag orkar liksom inte känna saker för någon om jag inte får känna hur mycket eller lite jag vill. När varje dag går ut på att jag måste trippa på tå runt hans känslor så att han inte ska bli rädd och få panik, eller kärleksfullt spela med i hans drömtillvaro så att han inte känner sig oälskad. Och då saknar han mig såklart, när jag backar. Fan hörni flicks, män börjar kännas som rätt så enkla varelser ändå.

Jag springer runt och gör alldeles för mycket, och sover i princip ingenting. Inte för att jag gör en massa utan för att jag inte kan. Mina sömntabletter hjälper inte och jag har sovit 20 minuter de senaste tre nätterna. Vet inte vad jag går på just nu. I måndags kom J och en gemensam jobbarkompis över, lite spontant. Vi drack vin, whiskey och tequila till tre på morgonen och hade allsång. Trevligt då, mindre fantastiskt dagen efter när jag skulle jobba. Men det var lika bra, kunde ändå inte sova.

Idag har jag jobbat sedan 8, för att sedan hämta upp prinsessan C så fort jag slutat. Efter matlagning, ankmatning, lekparkshäng med rutschkane-åk och provsittning av alla gungor inom sikte, väldigt mycket skratt och kärlek, så har liten åkt hem med sin mamma och pappa. Världens sötaste gladaste spralligaste tjej. Nu ska jag, kanske, äntligen, få sova lite innan det är dags för en till heldag.

Dagens finaste? Att komma hem och se det där paraplyet med Kungliga Operans logga på, som någon kund glömt, och som jag suktat efter, stå lutat mot min ytterdörr. Älskar känslan av hans närvaro. En bukett rosor skulle inte kunna gjort mig mer glad. Bara att veta att för en kvart sedan så stod min älskling här, det gör mig lycklig. Han får gärna lämna spår i hela min lägenhet, för han finns i och över hela mig.

mitt favoritslut på dagen.

God kväll mina vänner. Igår var väldigt mysigt, god mat och fina människor. Jag fick jättefina presenter, och drack en massa drinks, fick efterrätt on the house och sånt. Dansade lite innan min älskade sjukling J hämtade mig och alla mina paket. Vi åkte hem och myste till halv 5 imorse, innan jag somnade i mitt söta sovrum, som doftar vita rosor och vita kamelior. Jag älskar verkligen den pojken. Jag är bara så otroligt rädd att han kanske inte kommer våga, eller vilja, älska mig igen. Jag saknar hans kärlek och allt vi brukade vara. Nu för tiden så pussar han mig mest på pannan och skrattar bort mina fina ord. Jag skulle så fruktansvärt gärna säga att jag fortf vill ha honom, att jag tänker tro på oss och göra allt jag kan för att det ska fungera. Men jag tror att jag bara kommer att få tystnad till svar. Och det kommer eka i mitt hjärta, med en tomhet som gör ont. Så jag ger honom det jag kan och får, och hoppas att det kanske kan nå fram till oss, och allt vi haft. Allt vi är.

Lördag, sol, födelsedagsfirande numero dos och så.

Idag är det lördag och hela stockholm ligger ute i solen eller laddar inför en fantastisk storstadskväll! Jag har redan avslutat mitt hamnen-häng med läsning och grästuggande, och ska strax ta ett bad. Ikväll inviger jag mina nya klackar, och slänger på mig någon klänning (helst något som täcker de två fruktansvärda insektsbett jag har fått på axeln och på bröstet. Är superallergisk så det ser rätt illa ut). I övrigt har jag börjat bli brun och ser fram emot att måla mina tånaglar chockrosa, så som sig bör under sommaren.

Ikväll har vi en gemensam "hej då Ida-åker till Israel på obestämd tid middag", samt födelsedagsfirande för lilla moi! Vi kommer att äta tapas på La Cucharacha, och vi är ett gäng på nästan 15 personer. N ville titta förbi sedan, och vem vet, efter några margaritas kanske jag vill det. Annars ser jag mest fram emot girltalk och salsa! Nu håller vi tummarna för att jag slipper känslomässiga, eller andra irriterande, moln på min himmel denna vackra sommardag.

Var ute en sväng med Minnie igår, och bara av att titta sig omkring så inser man hur mycket män det faktiskt finns i den här staden. Och det är sommar. Det ni.

Demimonde B-day och annat fint.

Hej älsklingar! Jag fyllde år igår! Senaste dagarna har jag mest legat i solen och inte gjort någonting vettigt alls. Igår började med lunch ute på fina Djurgården med familjen. Vi satt utomhus på Ulla Winbladh, jag åt gödkalv och  vårprimörer. Till det drack jag en underbar pinot noir (börjar starkt luta åt att det är min favoritdruva).Efter det avslutade vi med lite glass. Jag mötte upp Minnie m fl på Söder där jag fortsatte dricka vin. Hon gav mig långstjälkade vita rosor, vilket är mina favoriter, och ett presentkort på en regndroppsmassage. Blev väldigt, väldigt glad. Fina vännen. Vid 19.00 mötte jag upp Ida vid Kulturhuset, vi såg Tartuffe på Stora scenen (fransk komedi, Moliere, väldigt Kameliaflickan-aktig dekor och kostym), följt av en sen middag och ännu mer vin på stammisbaren. Jag hade med andra ord en jättefin födelsedag, helt utan kärleksobjekt som störde. Saknade kanske en liten födelsedagskyss som avslutning på det hela, men tror det var lika bra att jag fick en dag helt fri från allt det. Känns som att män mest innebär huvudvärk nu för tiden.

På lördag fortsätter jag att fira, och mina presenter från familjen får jag först på onsdag nästa vecka, då jag var på språng hela dagen igår, och de flyger till södra Tyskland idag. Vad ska jag hitta på idag då? Tänkte äta lite frukost till en film, och sedan dra till Humlegården och hänga i solen med lite flicks. Helt okej start på långhelgen med andra ord.

Vad gör ni? Är ni utomhus och njuter? You should be!