tisdag 29 mars 2011

hemmafix, och att bygga upp något nytt.

- Jag har tänkt på det här med målningen, så många gånger, sade han.
- Inte lika många gånger som jag har, som måste se skiten och bli ledsen, varje gång jag kommer hem, svarade jag.
- Vill du göra det själv?
- Vill? Vill jag stå där barfota med färg på armarna och bryta ihop för att du inte är där och hjälper mig? Nej, det är väl inte direkt vad jag vill.
- Du tycker säkert jag är dum i huvudet nu, efter allt som hänt, är nog helt idiotiskt att ens föreslå det...
- Vad?
- ...jag tycker vi gör det ändå. Målningen och allt fixande.
- Hur? Jag önskar att det gick, men hur då? Svara på det.
- Jag tror vi klarar det.
- För att?
- För att vi är bra tillsammans, bra för varandra.

Men du tog sönder oss ändå.

~*~

Har spackel på min hud efter hans händer. Varför gör du såhär mot mig? Han har kysst mig säkert hundra gånger idag. Varför gör jag så mot mig själv? Jag kan inte, inte vilja vara nära honom. Jag tittar lite på honom då och då, jag tejpar och han grundar väggarna. Vill röra vid honom. Jag är irriterad på honom, fast jag inte vill vara det. Vill vara söt och fin och bra. Men det går inte. Jag vet inte hur jag ska göra det här. Han stannar upp och drar mig till sig. Håller mig i sina armar. Jag lägger huvudet mot hans axel, halvt motstridigt. Nej, inte så, du älskar mig inte längre. Du får inte röra vid mig som om du gör det. Men jag andas in honom ändå, såklart. Kan inte låta bli.

Han tar en paus på soffan, jag är trött och lägger mig i sängen. Fem minuter senare vill han också lägga sig där. Vill ligga nära, nära och titta på mig som om jag är underbar. Och jag låter honom, jag saknar hans doft och hans andetag och hans existens så otroligt mycket, så jag låter honom ta mitt ansikte i sina händer, låter honom trassla in sig i mitt hår, låter honom kyssa mig som om det är det viktigaste i världen. Först försöker jag såklart påminna honom om att han inte borde ligga i min säng längre, eller vilja ha mig i sina armar som om jag hörde hemma där, när han ju sagt att det inte går, att han inte kan, när han har valt någonting annat. Men det har varit så kallt utan honom, och jag tänker att lite, lite, lite värme gör väl ingenting? Samtidigt så kan jag inte slappna av, det är inte tryggt längre, inte på riktigt. Viker med blicken när han vill se in i mig, stirrar stressat ut i hallen. Påminner om att vi borde fortsätta. Mhm, mumlar han och kysser mig igen, ler stort, skrattar lätt. Jag älskar när han skrattar, älskar när han ler, älskar när han älskar. Så jag blinkar bort tårarna, sväljer sorgen och besvarar hans kyssar.

När han går, lämnar han en halvfärdig hall, och en halv Kameliaflicka, som undrar varför han påbörjar sånt han inte kan avsluta, om hon någonsin kommer att känna sig hel, och vad vi ska göra, när vi, hur vi än gör, inte tycks vara klara med varandra? Och vad ska jag göra när han målat klart, när tejpen och täckpappret är borta, när saker är köpta och monterade, vad ska jag gör då? Kommer jag ha gått sönder ännu mer, och hur ska jag sätta ihop alla bitar som är jag, helt själv, utan instruktionsblad?

Förstår du inte att det är du som känns som hemma? Mer än vad kuddfodral, nya doftljus, tavlor, långa bad och alla hundratals koppar grönt té gör. Det är du.

måndag 28 mars 2011

sånt som håller en vaken.

Saknar min Watson. Så mycket.


Idag har jag varit på Ikea i ett försök att få ordning på mig själv och den här ofärdiga lägenheten. Känns dock som om jag inte kan se ljuset i slutet av tunneln på ett tag. Allt är så jävla rörigt och fel här, aldrig blir jag nöjd med någonting. Sedan var jag på en MK kurs. Är helt slut. Nästa vecka ska det förhoppningsvis målas i hallen. Varit på min terapi och skrikit, hittat ett nytt fint korallfärgat läppstift, och monterat ihop 3 golvlampor. Men inte fan blir jag mer hel för det.


Saknar, saknar, saknar J.

att vara eller inte vara.

N: ... tänker du någonsin på oss?

K: Vad menar du?

N: Ja, alltså har du dolda baktankar och så.

K: Hur kan du tro det? Känner du mig inte bättre än så?

N: Nej, men jag tänker på det ibland.

K: Tänker på vad då?

N: Vi pratar hela tiden, i timmar, och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Funderar du aldrig någonsin på varför vi inte gör mer? Varför vi inte ses?

K: Snälla, säg inte så. Tänk inte så. Jag vill inte tänka så.

N: Vadå du tänker aldrig så?

K: Helt ärligt?

N: Skulle aldrig frågat någon annan det, det brukar vara den motsatta parten som undrar sånt. Men jag vet att jag kan fråga dig, vad som helst, och att du alltid är ärlig mot mig. Och jag är för en gångs skull inte obekväm med frågan. Så ja, helt ärligt.

K: Du är attraktiv. Jag är attraherad av dig. Men nej, jag tycker inte det är bra att låta sig själv tänka sådär som du gör just nu. Förstör det inte. Tänk inte så.

N: Jag ska inte... men vad tänker du då? Om oss? Du bara tänker inte alls?

K: Jag tänker att jag blir glad när du sms:ar, och glad när du ringer, och glad när jag ser dig. Att vi vet var vi har varandra. Men nej, mer än så tänker jag inte. Vill inte tänka mer än så. Det vi har är så fint.

N: Och att försöka något mer skulle förstöra det enligt dig?

K: Nja, enligt allt jag vet om oss så skulle det göra det. Ta inte det här fel, men dejtande verkar vara så ångestladdat för dig. Jag är hellre den här tjejen, som du slappnar av med, och som gör dig glad, och som du öppnar upp dig för, än någon tjej du träffar, letar fel på och gör dig av med. Jag tycker om att vara den här tjejen.

N: Det är verkligen bra, det här vi har.

K: Ja, det är ju det.

N: Du är speciell du, K.

K: Mjo. De säger det.

fredag 25 mars 2011

closure.

Efter en av de mest intensiva, kärleksfulla, hjärtskärande ledsna nätterna i hela mitt liv så är det verkligen över. Är underligt att man kan känna sig så älskad, samtidigt som man blir lämnad. Egentligen vill jag bara gråta hela tiden, för att slippa den dova smärtan inuti. Men det gör jag inte. Jag saknar honom, så otroligt mycket. Kommer sakna honom varje dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Jag vet bara att jag måste göra det, på något sätt. Förstår fortfarande inte hur det blev såhär. Vill inte vara utan honom. Men nu vet jag att jag inte kan vara med honom heller. Det är trasigt nu. Inte för att han tagit sönder det, utan för att det aldrig varit helt.

Jag önskar att jag inte passade in så bra i dina armar, att mina läppar inte behövde dina, och att jag inte så fullkomligt älskat att andas dig.

tisdag 22 mars 2011

still the only one that feels like home/ hold me tight, i'm losing all the energy to fight.

Dricker vad jag har lovat mig själv ska vara min sista kopp té, sitter i min soffa, med datorn uppställd på en gammal kulturhistorisk bilderbok från 1905, har på mig en t shirt från musikal-workshopen i USA och svarta stilettklackar som jag behöver gå in innan sommaren., lyssnar på Missy Higgins och tänker på allt jag vill ändra. J tycker vi ska prata. Jag är trött. Trött på att bråka, trött på att missförstå, trött på att känna. Får inte ordning på mina känslor just nu. Allt har gått så fort.

För lite mer än två veckor sedan stod vi i en färghandel valde bland Beckers färgkort. Han viftade med färgen Robin som var alldeles för lila och jag stod fundersamt och petade på Alfred som han tyckte var för kall, innan vi enades om Konrad. Konrad, täckpapper, spackel och rollers står nu övergivna ute i min hall och väntar på att användas. Blir bara ledsen av att titta på det. Jag hade sett fram emot en vår med hemmafix, matlagning och promenader. Väggfärg på huden och Ikea-turer. Lampor som tänds och tavlor som hängs upp. Sex som doftar målning och trötta kyssar som skulle smaka som hemma.

Klarar inte av ett till jobbigt samtal, de här rummen har redan hört för mycket. De kan inte ta mer besvikelse. Min säng orkar inte känna mer saknad, mina nycklar orkar inte bli tappade på golvet en gång till. Inga fler stängda dörrar, jag kvävs här inne då, kommer aldrig hitta ut från oss, om du säger mer som gör ont. Förstår du det?

Cendrillon.

Tack vare att svt visade den mycket vackra, mörka och gotiska uppsättningen av Askungen i veckan så har jag återupptäckt Prokofiev's musik (alla dessa älskade ryssar). Känns som att scenografi och kostym betonade känslan i musiken där mer än den gjort på väldigt länge, när jag jämför med andra baletter dvs. Makalöst fint. Musiken är som ni nog förstått ganska otypisk för en saga. Den får mig mer att tänka på en reva i sidenklänningen, blod med spets på, för att någon gjort sig illa på en rosentagg, en trasig speldosa, krossade guldspeglar i ett tomt palats, en vacker konsertflygel som står bortglömd och ostämd. Ja, sånt. Hela mitt hjärta skulle verkligen önskat ett annat slut, ett där Askungen går på sin bal, och får sin prins, för att sedan vakna upp liten och smutsig på golvet i sitt kök, och inse att allt bara var en förvriden dröm. För det är så den låter, så tonerna känns. Som de där mardrömmarna man har, de man drömmer med skräckblandad förtjusning, som man stannar kvar i för att man blir så fascinerad av allt det förbjudna. Maskeradbal och cirkus. Rostiga karuseller och öde pariserhjul. Någon i en teatermask, som leker kurragömma med dig. Vars sinnessjuka skratt ekar mellan tälten. Och du följer trollbundet efter, fast du vet att du inte borde.

Mer välkänd är musiken han också skrev till baletten Romeo och Juliet, som jag tyckte väldigt mycket om när jag var yngre. Hans stil är distinkt och och hemlighetsfull på en och samma gång, som en underbar liten gåta man inte kan låta bli att lyssna till, och fundera på, varje gång man lyssnar på honom. Peter och Vargen, som är skriven för barn, är en helt förtjusande liten historia i sig, en renare och mer lättförstådd sida av hans skapande, som nog krävde väldigt mycket kreativ kontroll och på många sätt och vis kan ha varit svårare att skriva. Ja ni, älskade ryssar.*

*Sergei Prokofiev är dock född i vad som idag är Ukraina.

måndag 21 mars 2011

heartbreak dag 12.

Det är väldigt kallt i den här lägenheten. Jag vet det, för att röken från mitt té har nog aldrig varit så kompakt. Jag känner inte så mycket. I hjärtat är det kallt hela tiden, överallt. Det känns som att allting stannat upp. Allt jag vill och önskar mig. Jag lyssnar på Melissa Horn, för det borde man göra när hjärtat går sönder. Och när jag ska sova pratar jag med N, som är underbar.

I lördags när jag kom hem och ville ta ett bad halv 4 på morgonen så råkade jag välta ned en massa ljuslyktor i badrummet. Det var vitt och ljusrosa glassplitter överallt. Stora skärvor på golvet och i vattnet. Krasch, lät det. Och jag låg bara passivt kvar och ville gråta för att det kändes så skönt. Tittade runt omkring mig, på bitarna, kändes hur de minsta trängde in i huden och tänkte att ja, sådär låter det, sådär ser det ut när något går sönder. Glas i badkaret och glas på golvet. Jag gick upp och lade mig i sängen. Dagen efter konstaterade jag att det var glas där med. Låg och plockade bort tunna sköra skivor glas från min hud. Kände, att ja, de kan man ta bort, men inte det andra.

run with the hunted.

- Skriver du någonting? Frågar hon, från sin sida av rummet.
Jag sitter i en röd fotölj, ihopsjunken men hård som sten, avdomnad. Skakar på huvudet.
- Ingen musik heller?
- Nej, viskar jag och vill gråta.
Hon lägger huvudet på sned, suckar. Ser på mig med medlidande. Hon bryr sig för mycket. De gör dem alltid.
- Förstår du vad jag menar? Säger jag plötsligt. Jag finns inte. Jag är inte här, säger jag och stirrar på de fula lamporna i taket. Jag finns inte.
Hon är tyst nu, på det där sättet som hon alltid är när hon inte riktigt förstår mig.
- Alla andra finns, viskar jag och lutar pannan mot den svala väggen, river med naglarna mot armstödet. Sedan känner jag tårarna komma. 

Jag hatar att inte finnas.

lördag 19 mars 2011

keep on keepin' on.

Varit rätt tyst, jag vet. Anyway;

Gjort ett försök att fira St. Patricks Day. Fikat med Angela. Läst igenom vad alla från USA skrev till mig innan jag åkte (och undrat när jag slutade vara amazing?) Fyllt lägenheten med vita tulpaner och blekrosa rosor. Bestämt mig för att låta mitt hår vara lockigt oftare. Köpt glas och skålar på Åhléns. Tvättat och bäddat nytt. Allt som är nytt känns bra. Skrivit massor med nya listor. Ätit middag med Chloé (marinerad färsk kyckling, i  en form med salt, peppar, olivolja, citron, rödlök och vitlöksklyftor samt vitt vin, ät med champinjonsås, ris och sallad, minibiskvier från jobbet till efterrätt). Pratat pojkar, inredning och tatueringar. Nu har jag gjort mig i ordning, rostrosa transparent skjorta med svart spetsbh under, vita naglar, mörka ögon, bleka läppar. Ska plocka på mig en flaska rött och dra på mig pälsen. Middag hos Caroline med hennes underbara pojkvän som är här från Irland, Minnie och så kommer nog Ida senare. Idag hoppas vi på utgång.

Och just det. Vet ni vad hans skrev i torsdags? Att han tror att han gjort ett misstag. Han tror iaf det. Nej, ikväll hoppas vi verkligen, på utgång.

torsdag 17 mars 2011

list it.

Tycker det är så svårt när man bor själv, man vill så gärna storhandla, men det blir så mycket som slängs då. Hemma har jag iaf alltid:

- olika sorters hårdbröd
(fullkornsknäcke, fullkornsskorpor, ekologiska tunna knäckebröd med sesamfrön på)
- juice
- lättmjölk med extra kalcium och d-vitamin, grädde, créme fraiche och margarin
- pålägg (mager ost och kalkon)
- grönsaker (romansallad, alt spenat eller ruccola, tomater, paprika, avokado)
- frukt (äpplen och apelsiner)
- yoghurt (riktigt fet underbar drömyoghurt)
- flingor (kellogs special k red berries)
- bacon och ägg
- té (grönt, vitt, grönt ekologiska chai, rött ekologiska vanlij och rabarber)
- honung
- rött vin
- pasta, ris, quinoa
- lax, kyckling och köttfärs i frysen
- krossade tomater, olika sorters bönor och linser
- lök, vitlök och potatis
- mörk choklad
- vetemjöl, vaniljessens, havregryn, rågmjöl, grahamsmjöl, sirap, kakao
- en bra olivolja och balsamvinäger
- kryddor: timjan, rosmarin, basilika, oregano, havssalt, peppar
- övrigt: senap, tomatpuré, kalvfond, grönsaksbuljong, soya

Finns få stunder som man inte kan fixa ihop ett gott mellanmål, en supermysig dagen-efter frukost, ett litet kvällsnack, en enkel efterrätt, eller en helt okej måltid med följande saker hemma. Jag återkommer senare ikväll med livsupdate. Ska äta frukost nu och göra mig i ordning. Shopping, fika, och introduktionsevent ikväll.

tisdag 15 mars 2011

finns inte.

P.S Det var tidvis riktigt svårt att andas idag. Tycker jag klarade det bra på det stora hela. Men att känna doften av hans parfym när han går förbi, eller står lite för nära, lite för länge, det gör ont. Att titta på honom när han inte ser det, och tänka att där är han som brukade vara ganska mycket min, där är hans ansikte som jag aldrig mer får kyssa, hans händer som aldrig mer kommer röra vid mig, hans armar jag aldrig mer kommer att få känna mig hemma i, det gör också ont. Att höra honom prata och skratta, det gör inte ont, det gör mig bara förbannad. För han borde också ha ont. Det borde inte bara vara jag.

Men sedan så minns jag, hur jag satt där med mina händer i mitt knä, hans händer som höll mina, mot min vilja. Mina tårar som rinner ljudlöst. Han som lite tafatt stryker bort tårarna, men han hinner inte fånga allihop, de droppar, dripp dropp ned på de nytvättade sängkläderna. Och hur han säger förlåt, om och om igen, som ett barn som tror att det blir bra då. Förlåt för att jag rev upp alla sår som aldrig riktigt läkt. Förlåt, men jag tappade visst ditt hjärta i golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det. Förlåt för att jag raserar din trygghet och bygger upp dina murar. Förlåt för att jag inte ljög ändå var ingenting på riktigt. Förlåt, men jag tror jag har ångrat mig, du vet de där bitarna du fick? Kan jag få tillbaks dem tack? Förlåt för att jag älskar dig, men inte tillräckligt mycket. Förlåt, förlåt, förlåt.

Och tillslut bryter jag tystnaden. "Jag trodde vi gjorde det här... tillsammans," viskar jag och skakar nästan. Och då håller du mina händer hårdare. "Vi gjorde det, vi har gjort det tillsammans," skyndar du dig att försäkra mig. Och då tittar jag upp på dig, i mörkret, och vill nästan slå dig. "Tycker du vi gör det här tillsammans också? Det här då, inte fan gör vi det här tillsammans." Och sedan gråter jag inte och du vet inte vad du ska göra när du inte har fler tårar att torka, ångesten finns i dina rörelser, paniken i din röst, för du vet att du inte kan trösta mig, inte ens försöka göra det, när jag bara är tyst. Du kan bara sitta där i mörkret, med mina tårar på dina händer och veta att jag har ont överallt, att jag aldrig mer kommer kunna lita på dig, och att fast det är du som lämnar mig, så är det du som förlorar mig för alltid. För du älskar mig, bara inte tillräckligt mycket. Och jag, jag gråter inte, säger ingenting. Jag andas knappt. Jag finns inte alls.

... a house is not a home.

Överlevde dagen. Ätit mackor och ätit linssoppa. Har lätt för att haka upp mig på en maträtt eller ingrediens. Jag äter exempelvis avokado 5 dagar av 7. Hemma har jag haft en lins-period som dock får gå mot sitt slut nu. Ska duscha av mig dagen och skissa lite på inredningsfunderingar i lägenheten. Har bott här i 1 och ett halvt år och det mesta är fortfarande väldigt ofärdigt. Just nu funderar jag väldigt mycket på det här med tavellister. Har otroligt besvärliga väggar, som kräver en superpappa varje gång något ska upp, och jag älskar tavlor, citat, bara ramar i sig, så det blir lite mycket att få upp allt varje gång jag hittar något nytt. Dessutom tröttnar jag på placeringar och saker. Men jag är dock likadan när det gäller inredning, som med mat. Jag fastnar för grejer.

Funderar på tavellister både i hallen och i vardagsrummet. 2 stycken i hallen, och två i vardagsrummet. Är dock så otroligt osäker på färg. Borde man ha vita som smälter in, eller svarta som sticker ut? I vardagsrummet har jag en mörkgrå soffa, och mörkt trä så vill inte att det ska bli för mycket, och i hallen så vill jag att man tänker på tavlorna i sina svarta ramar, hellre än tavellisterna, är dock rädd att det ska se konstigt ut med det andra, då allt annat i hallen är i svart. Just nu önskar jag att ni vore inredningsnördar allihop så att jag slapp grubbla ensam. Har ingen erfarenhet av tavellister. En annan tanke vore att köpa trärena som jag gör shabby chic antikvita med krackeleringar till vardagsrummet, och så målar jag de i hallen i exakt samma färg som väggarna.

Imorgon hoppas vi på solsken för då ska vi städa och laga middag åt en fin vän. Har låtit det förfalla lite hemma under tiden jag varit nere, och inte orkat laga mat. Så då brukar jag bjuda någon på middag, för då måste jag städa, och laga ordentlig mat. Dessutom får man trevligt sällskap. Mitt bästa bo ensam-tips när det är stökigt, helt klart. Det här har varit ett ovanligt prosaiskt inlägg, så vi avrundar lite fint.

Jag lyssnar på Aretha Franklin's version av, ja ni ser vilken låt, och dricker en kopp grönt. Ska skriva upp roliga saker i min almanacka, få ner idéer på papper och skriva listor inför morgondagen. Älskar listor. God natt ni.

bonne nuit, mis amis.

Hemma nu, hade kunnat stanna i timmar till om det inte vore för att jag ska upp tidigt imorgon. Bilturen hem gick alldeles för fort tycker jag, trivs så bra med N. Efter att ha fikat, kollat film, lagat mat och pratat massor med en kille som är nästintill perfekt, så känns det som att jag kommer klara av att behöva träffa J imorgon på jobbet. Vi håller tummarna för att han sjukanmält sig så jag slipper se honom helt och hållet. Jag ska sova nu, men jag har verkligen haft kul med N idag. Jag är så glad att vi slappnat av och bara kunnat hänga, och att vi inte förväxlat den fina stämningen med något annat och råkat kyssa varandra. Vad jag verkligen behöver nu är en stark, underbar, vacker, rolig, stöttande killkompis. Vilket han är. Så så bra. Finaste N. Ska ta lite godnatt-tabletter nu och försöka tänka på vilken otrolig tur jag har som lyckades träffa en kille som visade sig bli en så bra vän och givande del av mitt liv. Om alla random killar, alla mellanting och distraktioner, alla små onödiga saker som runnit ut i sanden, har lett fram till att jag har fått ha en N, då känns det helt okej. Då har det nästan varit värt det. Vackra människa.

måndag 14 mars 2011

Mr Right.

Ni vet de där killpanelerna i veckotidningar? N är en sådan, fast i singularis. Med honom ventilerar jag, checkar av och kollar reaktioner. "Vad tycker du om när tjejer gör så på första dejten?", "Är det fint med rött nagellack?", "Tatueringar på tjejer, yes or no?" osv. Han är verkligen den ultimata killen, bara inte rätt för mig. Men han är mallen för vad en man ska vara. För vad jag så småningom vill ha, minus den där delen som inte riktigt klickar, varken från hans eller mitt håll.

Han är jobbigt attraktiv, passar i alla sorters kläder, har ett bra jobb och ser lagom creddig ut. Bil och bostadsrätt, familjekär, kräsen som fan när det gäller tjejer, då han är en hopplös romantiker, en trädgårdsintresserad atlet som älskar 70 tals musik, intelligenta filmer, och filosofiska böcker. Vi brukar prata i telefon i timmar, flera gånger i veckan, och han får mig alltid att skratta, för vi har båda världens sämsta humor. Han är en av de finaste som finns.

Jag har nyss kommit hem från min terapi, och ska hoppa in i duschen. I eftermiddag blir det middag och film hos älskade N. Vi har kommit fram till att vi lika gärna kan umgås med varandra när alla tjejer han träffar ändå har fel, och killarna i mitt liv är en enda stor besvikelse. Kompisdejter är ändå bättre än det mesta.

P.S Fast jag brukade tycka om first dates en gång i tiden, pirr i magen, fnitter, känslan av nytt är krispig och sval, varm och mysig. Som vinden mot en nykysst kind. Men inga män på ett tag nu, tack. Det vackra med first dates bleknar med den brännande känslan av the last time. Jag önskar jag kunde se på allt och bara tycka det var bitterljuvt istället. Bitterljuvt. Jag älskar det ordet.

(i think i'll try) defying gravity.

Jag är bra på att skrivna om brustna hjärtan. Om bitar som saknas eller sitter fel. Så därför tänkte jag inte göra det. Det kommer förr eller senare ändå. Har redan en halv bok klar med texter om kärlek som borde vara enkel, men lyckas vara svår. Om dörrar som stängs och människor som går. Om att vakna på fel plats och somna i nästan rätt persons armar. Hela den här staden är fylld av sådana texter. Tusen svarta fåglar på en lilaorange solnedgångshimmel i Gamla stan. Barfota morgonpromenader i pilotglasögon som ska dölja tårarna. Taxituren, med han chauffören som pratar så trevligt, och allt men ser är ett Stockholm i ett alldeles obarmhärtigt dagsljus, eller fyllt av suddiga nattljus. Och man vill lyssna på vad hans dotter heter och pluggar, men allt man hör är den där sorgliga låten, som påminner om helt fel saker. Jag kan det där med olycklig, omöjligt, otrolig kärlek.

Jag ska försöka ta mina promenader, och bita ihop inför alla nyförälskade småbarnsföräldrar. Sitta på mitt favoritcafé med en sliten bok som doftar damm och dricka mitt té. Försöka hitta något jävla sätt att stå ut med, och kanske tycka om mitt eget sällskap. Jag tänker måla mina naglar i någon uppmuntrande färg. Ta mig tillbaks till gymmet. Börja stretcha och meditera regelbundet hemma. Jag ska tejpa, spackla, slipa och måla hela min förbannade hall, helt själv. Reslutatet kanske inte blir det bästa, men det är bara jag. Ingen annan kommer hjälpa mig med någonting. Jag ska gå på min terapi och säga allt det där obekväma som skaver och kväver mig, som håller mig vaken och rädd. Jag tänker gråta hur jävla mycket jag vill. Jag ska gå på museum, just nu vill jag se fotografier på MM och Fotografiska, med eller utan sällskap. Jag vill träffa min prinsessa till guddotter, och inte vara ledsen över att jag är tusen år ifrån att få en egen. Jag ska börja fika i timmar igen, saknar att vara skitsnygg bara för en sådan liten sak. Köpa vita snittblommor, även om ingen annan ser dem än jag själv. Jag tänker äta hundratals middagar med mina vänner, köra utgång på helgerna, inte för att dämpa ångesten momentärt, utan för att jag verkligen borde försöka leva, med mig, för mig.  Jag tänker våga vara en del av världen, hur förbannat jävla rädd jag är för att komma hem och sova i en säng som bara är hälften så stor för att den ena sidan fortfarande är hans. Hur stor saknaden än blir, hur ensamt det än är att bara vara en person, i en folkmassa, ska jag åka hem ensam, och vara stolt över mig själv för det, klappa mig på axeln och känna mig stark.

Eller jag tänker i alla fall försöka. Tills dess lyssnar jag på hoppfull musik, tar långa bad och äter alldeles för mycket tabletter. Men idag kan jag i alla fall påminna mig själv om de delar av mitt liv som jag har tillgång till, även om det saknas minst lika många. Imorgon kanske allt bara är saknad, men då är det så. Jag vet inte hur jag ska älska mig själv. Men jag borde verkligen försöka. För det är mig jag alltid kommer behöva leva med. Även om den kärleken, är svårare att skriva om. Svårare att känna. Men vet ni? Det är också den enda kärleken man faktiskt inte kan  leva utan.

söndag 13 mars 2011

hush, hush darling.

you and me
we used to be together
every day, together, always

i really feel, that i'm loosing my best friend
i can't believe this could be the end
it looks as though, you're letting go
and if it's real then i don't want to know

don't speak
i know just what you're saying
so please stop explaining
don't tell me cause it hurts

don't speak
i know what you're thinking 
i don't need your reasons
don't tell me cause it hurts

lördag 12 mars 2011

requiem for a dream.

Motgångar är inte riktigt min grej. Har redan mått ganska dåligt så jag hade en extratid hos min psykolog i torsdags. När jag kom dit var jag helt borta av ångest och apati, och en överdosering tabletter, och jag blev inlagd på Huddinge över natten. Just nu spenderar jag tiden med att kolla på tv varje vaken minut och ta mycket tabletter för att sova så mycket som möjligt. Jag har slängt hans tandborste. Sover på den där sidan av sängen som aldrig luktat som honom, men kan inte förmå mig att byta sängkläder. Jag svarar inte i telefonen utan sms: ar uteslutande med mina vänner. Jag har inte så mycket mer att säga. Minnie har en middag ikväll som jag borde gå på, men vet inte hur jag ska kunna hantera att komma hem till tomheten. Jag kände mig inte ensam innan honom. När jag mår bättre ska jag skriva av mig allting, nu tänkte jag försöka ta mig ut på en promenad. Men fan vad solsken gör ont.

Jag ser inte fram emot de månader av självdestruktivitet som kommer följa. Druckna sammanbrott ute i vimlet då jag vill dö, främlingar i min säng, ännu mer saker som inte går att tvätta bort. Ett medicinerat tungt huvud, en kropp som värker av panik, och saknad.

Jag borde vetat, förstått, att jag är och förblir, och aldrig någonsin kommer att kunna vara något mer än Kameliaflickan.

Demimonde, demimonde, demimonde.

torsdag 10 mars 2011

och du går.

Jag kvävs. Snälla, snälla lämna mig inte. Snälla, snälla, snälla, snälla. Jag vet vem jag är när jag är med dig. Jag ska vara bättre, och finare, och smartare och gladare. Snälla lämna mig inte.

onsdag 9 mars 2011

Soup a la Chloé.

Blev så himla sugen på linssoppa, så jag gjorde en egen version av den soppan som Chloé gjorde för ett tag sedan. Min är lite mildare då hennes innehåller chili också, men lika matig och härligt söt med lite sting. Hon har dessutom mer gul lök och ingen röd, mer paprika, samt 2 krossade naturella tomater istället och inga vanliga som i det här receptet.

- 1 stor gul lök och 1mindre röd
- 3 ordentliga vitlöksklyftor
- 1 gul och 1 röd paprika
- 3-4 potatisar, beroende på stl.
- 3 stora tomater.
- 2 grönsaksbuljongtärningar
- krossade tomater med chilismak, 1
- tomatpuré
- röda färdigkokta linser
- sambal oelek
- salt och peppar
- lime
- koriander
- lätt créme fraiche

1. Ta fram en generöst tilltagen kastrull. Häll i en fin olivolja och sätt på hög värme. Börja med att hacka löken, kom ihåg att inte hacka för smått. Låt löken bli genomskinlig men inte mjuk, häll på lite flytande margarin, pressa en klyfta vitlök och låt bli varm, ta av från plattan och tillsätt en halv deciliter vatten.

2. Skala potatis och skär i rustika bitar, skär paprika och tomater. Sätt tillbaka kastrullen på plattan, tillsätt tomaterna. Låt bli varmt. Tillsätt sedan de krossade tomaterna med chilismak, en buljontärning och en halv liter vatten. Pressa i ännu en vitlöksklyfta, salta och peppra generöst. Låt koka upp tills buljongtärningen löst upp sig.

- Lägg i potatis och paprika, och sambal efter smak, jag tar ungefär 3-5 teskedar. Lägg sedan i ännu en buljongtärning, utan vatten, och limejuice från en lime, alternativt färdig på flaska.  Koka upp på hög värme under lock tills potatisen är nästan klar. Tillsätt då ännu en vitlöksklyfta, en tredjedels tub tomatpuré, samt salta och peppra igen om nödvändigt.

- När soppan är någon minut ifrån klar lägger jag i linserna, med spad och allt. Sedan läggs det upp med créme fraiche och färsk koriander. Ät med bröd och ost, annars mättar den fint ändå, och räcker flera dagar.

måndag 7 mars 2011

vocalise/rachmaninov.

Gråter mig själv till sömns och försöker stänga mitt hjärta, men det är svårt när bitar saknas och mina känslor rinner ut, blir till tårar på min kudde. Nu ska jag på terapi men jag har ingenting att säga. Vill bara sova så jag inte behöver känna efter. Jag borde vetat bättre än att känna någonting. Varje gång jag ger någon lite av mitt hjärta, och jag inte får något tillbaka, så blir jag bara den här kroppen, och allt jag är och kan vara, dör. Jag är mer Demimonde än någonsin.

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Föreställning? Varit mycket teater, dans, performing art, musikaler och udda konserter genom skolan men min största kärlek är klassisk balett. Har du aldrig varit på Operan och sett Svansjön så har du missat något. Just den har jag sett 6 gånger (på Operan), och jag gråter varje gång för tonerna sliter i hjärtat på mig. De mest välspenderade 3 timmarna (inkl. paus) som finns i Sthlm. Men om du går, glöm inte att applådera riktigt högt för orkesterdiket också! Det gör nämligen jag, jag klappar tills händerna bränner lika mycket som mitt hjärta gör. Tips: Är du ung, fattig, och musikälskare, köp en lyssnarplats för mindre än vad en biobiljett kostar, och gå när du fått nog!



...ang. Black Swan.

Jag har sett Svansjön nästan varje år sedan jag var 11. Jag har sett den på olika ställen (mest på Operan), med olika kompanier, koreografier och kostym. Jag minns andlöst den mest fantastiska prima ballerina jag någonsin sett (en erfaren, och därtill även "äldre" i alla fall i balettsammanhang, ballerina som tillhörde Bolsjoj-baletten), och jag jämför allt från ljussättning till teknik. Det är en konstant kärlekshistoria, i ett ständigt föränderligt liv, ett konstverk att återkomma till, en plats att komma ihåg sig själv på, som binder ihop åren som går. Därför är jag nog ganska partisk. Jag är en Svansjön fantast, bara musiken i sig är en så stor del av mig, är så tätt sammansatt med mitt känsloliv, att jag blir lika överväldigande berörd varje gång. Lägg då till en vacker skådespelerska, självdestruktivitet och ett tragiskt slut, och det är omöjligt för mig att inte älska det.

söndag 6 mars 2011

there's a corner of your heart, just for me.

Blev ganska sent igår med flicksen, bakade chocolate fudge cake någon gång i natt och spelade in matlagningsprogram. Blev både mjöl och kakao i ansiktet innan den filmen var färdig. Drack ganska mycket mer än jag trodde, är ju så himla mysigt att sitta med tända ljus och de man älskar. Maten blev också bra, perfekt sparris och lax. Minnie och Ida blev kvar här med mig, och Anastasia och Chloé gav sig ut i natten. Men innan dess blev det tequila och mjukporr med ljudet avstängt och soundtracket till Så mycket bättre på. Humor på högsta nivå. Minnie sov på min djupa soffa och Ida åkte hem strax efter tre.

J kom över och han och jag låg och skrek åt varandra. Sedan hade vi hårt, opersonligt sex innan vi somnade. Han hade verkligen kunnat vara vem som helst i natt. All kärlek var borta. Han känns så långt bort. Jag undrar om det alls kan bli bra igen. Börja tvivla på det mer än jag trodde var möjligt. Han var bara ännu en kropp, en främling i min säng. Han var inte alls min Watson. Jag saknar min Watson. Jag tittar på honom när han sover, håller hans hand och kysser hans axel mjukt. Rör vid den där fördjupningen i bröstkorgen, det där tomrummet där jag vill vara och älska. Tänker att jag inte vet varför jag bryr mig så mycket, men att jag gör det och att jag egentligen inte vill sluta. Men att jag kanske kommer vara tvungen att göra det ändå.

Sedan promenerade han hem, jag och Minnie kröp upp i soffan och tittade på videoklipp, åt frukost (ägg, bacon, baguettebröd och tomater, drack ananas/apelsin juice) och var allmänt söndagssega. Hade egentligen tänkt ta en lång helgpromenad i det fina vädret med Ida, men jag har precis tagit ett bad och försökt tvätta av mig obehaget, känslan av att vara Kameliaflickan, åter igen. Nu tänkte jag läsa senaste numret av Elle interiör i en säng som känns ännu mer tom nu än tidigare och dricka en kopp té.

Så långt borta.

lördag 5 mars 2011

Sammanfattningsvis.

Träffat guddotter och sjungit liten till sömns. Tagit ett graviditetstest. Jobbat. Tittat på Svindlande Höjder. Bråkat med J. Varit hos min psykolog. Haft möte med försäkringskassan. Varit ute på landet med älskade mormor och ätit räkmackor. Bokat tid för nagelförlängning. Bio, närmare bestämt Black Swan imorgon med mami. Hittat en bok om Schubert till min samling om kompositör-biografier. Middag, vin och tequila med flicksen ikväll (räkor till förrätt, lax med potatis, sallad och lime aioli). Hittat en mörkgrå (älskar grått) kappa/kofta för ingenting på Zara (just nu bärs den över min mockajacka, så att enbart min gigantiska pälskrage syns). Målat naglarna mörkt silvriga. Vet dock inte var jag vill gå ikväll. Vill slappna av, dansa, träffa folk. Världen känns jävligt trött just nu. Men vem vet, det kanske blir en okej kväll ändå. Snygg tänker jag iaf vara. Ska i vilket fall som helst bli så skönt att träffa tjejerna. Sistahs before mistahs. Typ.

Det här är en sån där kväll då man i sitt nyktra tillstånd önskar att det fanns en alko-spärr på mobilen. För jag lär säga saker jag inte menar, och fucka till allting ännu mer. Ses i vimlet dolls.

torsdag 3 mars 2011

well if that's love it comes at much too high a cost.

E. Först fanns det ett helt liv. Sen kom jag. Jag försvann och så kom hon. Sedan kom jag tillbaks, och så fanns det vi, och ni. Parallellt. Sedan skulle du välja, och du valde inte mig. Men du var ju min först. Och jag trodde aldrig, det fanns inte i min tankevärld, inte en millimeter av min existens, kunde se ett slut som inte innehöll dig och mig. Ibland känns det fortfarande overkligt att du valde bort mig, att du stod med tårar i ögonen och såg mig gå. Att du hörde och kände hur jag gick sönder, och ändå hade du inget mer att säga. Bara tystnad.

Jag saknar dig fortfarande så otroligt mycket ibland, även om jag ser dig mer tydligt nu för tiden. Även om jag vet att vi aldrig fanns på riktigt, och att jag är bättre utan dig. Du finns i så mycket saker. Du hemsöker mig och överallt finns vålnader. Jag älskade dig så mycket. När jag blundar så ser jag allt, minnesbilder av allt vi var, i ultrarapid, och jag blir lika yr i huvudet som då, som när jag var i din närvaro. Jag undrar när jag kan älska någon igen. När jag kommer våga vara älskad. Om jag någonsin älskar mig själv tillräckligt mycket, för att låta någon annan älska mig tillbaks.

Det är inte bara E's fel, inte bara det faktum att mitt hjärta har åldrats i förtid, det är litet, mörkt och trasigt, jag är bitter och sårad. Det är allt det där som aldrig borde hänt också. Som gör det så jävla svårt att tycka om sig själv. Min kropp är inte min egen, mitt värde är tillintetgjort, min självkänsla är obefintlig. Någon tog något ifrån mig, innan jag var gammal nog att veta om att det var mitt att ge. Och nu är allt så fruktansvärt förvridet och svårt. Jag kämpar med varje fin kärleksfull gest, med varje ömhetsbetygelse, varje respektfull smekning. Och jag vet inte hur en puss på min panna, en smekning på min kind, en försiktig kyss, en hand som håller min hårt, kan betyda så mycket. För första gången på väldigt länge så klarar jag av att ligga kvar.

Det är inte bra med J. Och en del av mig stänger av helt, för jag får ångest när jag känner efter. Den andra delen vill säga att jag har känslor för honom, snälla sakna mig tillbaks, stanna hos mig, var min, litegrann, bara ibland, om du kan, för jag är bättre, så mycket bättre där du är. Men istället tänker jag lägga ifrån mig telefonen och somna ensam. Jag kan inte vara mer. Men vet ni? Jag är så ledsen just nu. Så, så ledsen.

onsdag 2 mars 2011

inte än, inte än, inte än (för jag vill ha dig igen och igen).

Vi bygger murar,
bränner broar
och plockar ner våra stjärnor.
Du skriker inte,
jag gråter kanske
när vi går på varsin sida av vägen.

Jag målade hela himlen röd
nu står träden snart i brand,
bara vänta.
Du står ute i regnet och vet,
att det är världen som gråter
när du lämnar mig.

Du ligger på vänster sida.
Jag låtsas läsa.
Och vi säger så lite vi kan.
Du tar mitt täcke.
Jag sover i din tröja.
Och du gör bara en kopp te på morgonen.

Du har nog bråttom
Jag duschar utan dig
Kulturdelen slänger du på vägen ut.
Men rummet luktar du.
Sängen är varm där du låg.
Och jag gråter av saknad när du gått.

Vi bygger murar,
bränner broar
plockar ner våra stjärnor,
fast än finns det saker att önska
jag minns allt det fanns att önska.

tisdag 1 mars 2011

cause and effect.

för alla som är vetandes. en sång om allt som aldrig borde hänt.



I was 10 the first time,
I really wanted to die
I remember the road,
and the lights.

Cause by then, you could forget,
trying to hide, under your bed,
closing your eyes, and saying a prayer.

it was over, by the time that I was ten, but,
it's all more, than, I would want to remember
and they say, to forgive and forget
oh they say, to forgive, to forget


Every other Thursday,
I'd beg mama, not to make me
I cried so hard, that I, forgot,
how to breathe,
but I never said, anything.

Cause by then,
I had heard, her scream,
and I had watched him, make her bleed,
so we both made believe, I'd be alright
How could she ever think, I'd be alright?

I still hear the radio, it's playing
in the background,
I see that light pink, velvet, couch,
and remember what it felt like
those black and white, bathroom tiles,
and the door in sight, but no way out

yes, I can hear the sound,
of Marley in the background,
see the wallpaper, and I,
remember what it smelled like

Oh I know, I must have been a child,
cause there's a barbiedoll, and comicbooks
but, I don't recall, being her
I just, remember, growing up.

I was too young to know,
that it's wrong to hold,
a little girl so very close
and they say, to forgive and forget
oh they say forgive and forget

As soon as I got back,
I always took a bath,
cause it's not just the smoke,
that lingers on your clothes,
(drown it, wash him, away)

Sundays I went silent,
I thought, that I could forget,
as long as I just didn't think
(but some things stay on your skin)

I can hear the sound, of steps in the night,
and a bed, that wasn't ment, for two,
the mist in his eyes, and whiskey,
on his breath, oh, I still can't take,
that shade, of blue.

It was over, by the time that I was ten, but,
it's all more, than I would want to remember
I was too young to know, that it's wrong to hold,
a little girl so very close

and they say to forgive and forget
oh I wont forgive and forget
cause it´'s not over
it's still there inside my head and
it's all more than I would want to remember
but I won't forgive, can't forget

I was 10 the first time,
I wanted to die,
I remember the road,
and the lights.

tchaikovskij för att andas, schubert för att slippa tänka.

Igår var finaste Pixie här och åt lite med mig efter att hon jobbat. Drack té och pratade, var jättemysigt att träffa henne. Idag däremot, så känner jag hur väggarna sluter sig om mig, jag vill helst bara sova bort allt för jag har ett sånt jävla tryck mot hjärtat. Vill ta absurda mängder ångestdämpande och sova i en vecka minst. Jag mår med andra ord inte bra. Jag har ingen ork, ingen livslust, ingen vilja till någonting. Watson körde mig till jobbet imorse och jag satt tyst och stirrade ut genom fönstret. Jag har liksom inga ord. Inga jag vågar säga, utan rädslan för att vilja ta tillbaks dem i samma stund de blir ett med luften han andas. Saker jag vill säga men som kanske inte betyder någonting.

Försöker bita ihop och klara av att gå till jobbet. Är dock svårt när man känner sig så jävla paranoid som jag gör just nu. Är rädd och orolig för allt. Att le går sådär. Snart blir jag säkert av med mitt jobb också, jag har inte gjort bra ifrån mig på månader. Vad är det för fel på mig, egentligen? Om man bortser från den dissociativa personlighetsstörningen, det post-traumatiska stress-syndromet, med djup ångestproblematik och återkommande depressioner? Ibland är allting bara mardrömmar, och ändå vill jag inte vara vaken.

Jag avundas alla ni som vågar vara lyckliga, som är modiga nog att leva era liv så gott ni kan, jag känner vördnad inför den acceptans och respekt ni har för livet självt, och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Men jag tror inte på det. Det är nog bara inte meningen för vissa människor. Jag kommer aldrig vara mer än okej.